måndag 6 december 2010

Julbocken och luftgitarr

Min tid som föräldraledig är härmed över. Det är så klart ett helt naturligt steg men det gör det inte mindre läskigt. Jag gör mitt yttersta för att hålla huvudet kallt trots känslan av att vara på väg in i en centrifug.

Tur att barnen tar ner mig på jorden, så att jag istället kan fundera kring julens stora frågor. Som till exempel: Ska julbocken- inhandlad på efter-jul-rea på Konsum för några år sedan- klara ännu en jul i barnens våld?

Eller: Hur ska jag få ihop julklappskalendern utan att stressas ihjäl av hitta små, inte för dyra, inte onödiga, lagom pedagogiska, barnvänliga leksaker till tre barn? Leksaker som dessutom ska slås in och hängas upp? Detta utan att helt ruinera familjen och reta upp maken än mer? Han som redan "avsatt sig allt ansvar" efter fjolåret då sonen tjongade iväg alla presenterna i väggen.
- Men mamma, du måste ju fatta att jag inte vill ha en smurf! (OBS, smurfen var en av de dyrare sakerna i fjolårets kalender).

Ja, ja... Försöker att inte tänka så mycket utan njuter istället av att se tre pyjamasklädda barn spela luftgitarr framför Bolibompa.

Och nu - en veckas semester i lite varmare (förhoppningsvis) klimat. Carpe diem. Om en vecka börjar allvaret.

onsdag 24 november 2010

Huvudträngsel

Så länge jag har ammat barnen har jag sovit bra trots trängsel i sängen. Men egentligen behöver jag space när jag ska sova. Vill kunna vända och vrida på mig utan att riskera mosa en unge. Men det var länge sedan det fanns utrymme för det. Numer rullar jag in mig i täcket likt en kokong. Lägger mig längst ut på kanten och försöker gosa in mig i kudden.

På något sätt har jag väl vant mig vid minimalt madrassutrymme och trängsel, även om sömnen kunde vara bättre (obs! underdrift). Men min kudde - den vill jag ha för mig själv. Problemet är att jag inte är ensam om att gilla den. Samtliga barn - ja och även jag själv - tycker att den är så fantastiskt skön och vill gärna få en bit av den.

Elvira som numer skyr spjälsängen likt pesten har snott åt sig i princip hela dubbelsängen. Medan Anders och jag ligger och balanserar på var sin kant - för att inte trilla ur sängen - är hon kungen i mitten. Om hon bara hade kunnat sova på sin kudde i mitten hade det väl varit okej. Men nej, hon ska oftast ligga på tvären i sängen. Ibland har jag hennes fötter hamrandes i ansiktet och ibland trycker hon in bakhuvudet mot mitt ansikte och lägger sig på min kudde. MIN kudde!

Men de senaste nätterna har hon tydligen insett att min kudde inte bara är skön för huvudet - nej nu har hon förstått att den är utmärkt som madrass också. Under i stort sett hela föregående natten har hon likt en katt - dock utan dess smidighet - legat upprullad på min kudde. Och varje gång hon har vänt sig har jag fått en känga i ansiktet.

Om jag bara hade kunnat köpa tre nya kuddar av samma märken som min, så hade barnet kunnat välja användningsområde - kudde eller madrass. Men den finns inte längre i affären! Måste skriva ett desperat mail till tillverkaren och be på mina bara om nytillverkning. Jag vill ha min kudde tillbaka!

torsdag 18 november 2010

27 timmar på dygnet

Fasen, det känns som polletten fallit ner. Det är inte mig det är fel på, det är tiden!

Jag känner alltid att jag är ett steg efter. Hur jag än stressar på är jag alltid ett par timmar sen. Det här beror delvis på att jag är en sån som inte bör stressas på. Jag har en slags inbyggd seghet - vill man vara snäll eftertänksamhet - ja lite Skalman helt enkelt, även om jag inte på något sätt är på hans intelligensnivå. Nej, men jag gillar, likt honom, tid för tankar - och på morgonen avskyr jag jäkt.

Jag vill gå upp typ halvnio. Skrota ett par timmar, läsa tidningen, äta frukost läääänge, kolla mailen och facebook. Lång varm dusch och sedan är jag redo för dagen. Men än så länge har jag inte hittat någon arbetsgivare som visat förståelse för min morgonseghet (ja ingen i min familj heller för den delen). Så jag stressar på. Fastän hjärnan blöder och kroppen skriker.

Jag är garanterat inte ensam om att känna så här. Men det kanske är så att ni, precis som jag, är utpräglade kvällsmänniskor. För nu har jag läst det - svart på vitt i DN - vi kvällsmänniskor har för få timmar på dygnet! Morgonmänniskor vaknar pigga och hungriga och får ihop sin dag på de 24 timmar som finns tillgodo. Men vi kvällsmänniskor, vi är trötta när vi vaknar, har svårt att äta. Och hur vi än gör får vi inte riktigt ihop tiden. Alltid tidsoptimister, alltid ute i sista stund - och ofta försenade. Varför? Jo vi behöver egentligen 27 till 28 timmar på dygnet för att funka bra.

Men jag antar att någon förändring gällande antal timmar per dygn inte är att vänta. Vi har ju det där med jordsnurren att ta hänsyn till också. Men en liten tröst är det ändå när jag i sista sekund rusar vidare till nästa möte, att jag skulle varit i god tid om jag fått mina tre till fyra extra timmar.

onsdag 17 november 2010

Fel, fel, fel

Nej! Det var inte de beskeden vi ville ha.
http://agnla.blogspot.com/

torsdag 4 november 2010

Sju eller åtta?

Ur led är tiden. Ja, åtminstone verkar inte mina barn fatta det där med vintertid. För hallå! Det är ju meningen att de ska bli tröttare på kvällarna och piggare på morgnarna. Men av det märks - absolut intet. Nej, de är som duracellkaniner på kvällarna och fullkomligt okontaktbara på morgnarna - ja rätt lika mig själv faktiskt.

Kom plötsligt att tänka på vad min mamma sa VARJE år när vi bytte från sommar- till vintertid.
- Tänk på att även om klockan bara är sju, är den åtta i kroppen.
Och så skickades vi i säng en timme tidigare. Samma sak nästa dag och nästa och nästa...

Men inte var jag trött inte. Och inte är mina barn trötta nu. Nej, i dag är det bara jag som vill gå och lägga mig klockan sju. Men det gör jag ju inte och när klockan passerat tio är jag pigg som en mört - eller kanske duracellkanin.

måndag 1 november 2010

Sprickor

Mitt pansar är skört likt äggskal. Jag försökte verkligen. Gjorde mitt yttersta. Stod stolt och rakryggad. Sa allt rätt. Men det gick inte. Så låt mig sörja ett tag. Jag kommer igen. Måste bara laga alla sprickor.

onsdag 20 oktober 2010

Barnen vs föräldrarna = 3 - 0.

Aooooiiiiiiiiihhh!!!!
Elviras skrik får hjärtat att stanna. Vad har hänt? Har hon ställt sig på soffkanten och trillat ner? Vält fåtöljen över sig? Klämt fingrarna i en dörr? Bränt sig på mitt kaffe? Jag hinner tänka många tankar på de där sekunderna medan jag rusar till undsättning. Bara för att hitta henne i soffan, fly förbannad för att hon inte får av sig strumpan...

Hur kan jag ha fått så oerhört temperamentsfulla, beslutsamma barn? Anders och jag har ingen chans.

Om Elvira inte vill ha på sig haklapp, mössa, vantar, jacka, strumpor... så har hon inte det. Och om hon vill tugga på en macka och sedan spotta ut den i soffan ... så gör hon det. Och om Axel högt och tydligt på ett kalas berättar att maten är jätteäcklig - och att han inte tänker äta något... så gör han det. Och om Tilda varje morgon ägnar minst en halvtimma åt att välja kläder (medan alla andra står och stampar i hallen)... så gör hon det.

Barnen vs föräldrarna = 3 - 0.

onsdag 13 oktober 2010

Hungerkänslighet

Som en äkta I-landsmänniska med I-landsproblem har jag dragit mig i flera veckor för att gå och ta några prover på vårdcentralen. Anledningen - jag måste gå dit på fastande mage, alltså ingen mat eller dryck på morgonen. Och för en sån som jag känns det nästan ouppnåeligt.

De som känner mig vet att jag är smått manisk när det kommer till mat. Och då menar jag definitivt inte på så sätt att jag räknar kalorier. Nej, jag vill äta ofta och mycket och kan absolut inte hoppa över ett mål mat.

Jag har exempelvis tvingat min man att, på vår första sommarsemester, åka med mig från Fårösund till Visby mitt i natten i extremt dåligt väder. Bara för att få tag på en hamburgare.

Och på vår första skidresa, efter en lång skiddag i backen, började jag gråta när jag inte fick någon kvällsmat - eftersom restaurangen hade fullt och närbutiken stängt. Med följd att jag länsade de lilla som fanns i kylskåpet - som var tänkt till frukost -utan att lämna särskilt mycket till min man. Samma man som är helt övertygad om att jag skulle klara cirka två minuter i ett Robinson-program, innan jag skulle bli helt förvirrad och sedan falla ihop av hunger.

Och jag vet att det är förmätet, så många människor på denna jord som lider av svält, men jag är ändå nöjd över att jag grejade det. Jag grejade att stå på benen med någorlunda förnuft i behåll. Att köa på vårdcentralen. Jaga min vilda ettåring. Ta mina prover. Och under tiden hålla mig borta från mat och dryck. Vilket blev från det jag vaknade fram till 11.30. Men då var jag i och för sig rätt komig. Så om någon träffade på mig i måndags och tyckte att jag betedde mig underligt, ja rentav oförskämt. Jag ber om ursäkt. Jag hade bara inte ätit.

söndag 10 oktober 2010

Regalskeppet och fascinationen

Jag har alltid varit fascinerad av Regalskeppet Vasa. Nästan lite besatt faktiskt. Historien, människoödena, mystiken, lukten, tidsepoken, fynden och inte minst skeppet i sig självt - allt trollbinder mig. Ett tydligt barndomsminne är besöken på Wasavarvet. Ljudet av pumparna, skeppet så nära, de mycket människoliknande dockorna utplacerade på de olika däcken, lukterna.

När flytten till Vasamuseet förbereddes kunde jag inte besöka Vasa på ett par år, till min stora frustration. Och när sedan det nya museet öppnade och min väntan var över. Ja, jag var jag helt lyrisk. Jag såg till och med till att fixa ett specialarbete i skolan om Vasa - allt för få åka dit ofta.

Sedan barnen kom har jag inte varit där. Men jag har flera gånger tänkt att jag ska ta med mig barnen dit, men jag ville vänta in rätt ålder. Men i dag åkte vi - hela familjen. Och jag var faktiskt lite nervös på vägen dit. Hur skulle de reagera? Skulle de förstå storheten? Det kanske inte alls skulle uppleva det jag gör när jag är där?

Vi kastade oss direkt in i en nyligt påbörjad guidad tur, anpassad för barn. De hann inte ens ta av sig jackorna - än mindre se sig runt. Vi stannade framför en miniatyr av Vasa och guiden började berätta. När de samtidigt lyfte blicken och såg det majestätiska skeppet framför ögonen, nästan stammade Axel fram.
- Mamma, är det där på riktigt? Är det ett riktigt skepp vi ser? Wow!
Och i Tildas ögon såg jag en glöd tändas. En spänning, en kunskapsiver. När guiden slutat prata efter 40 minuter ville de veta mer. Och mer. Och mer. Resten av dagen har vi i princip bara pratat om en sak.
- Mamma, hur kunde det sjunka nu igen?
- När tog man upp skeppet?
- Vad hände med människorna ombord?
- Hur högt var Vasa?
- Kan vi åka tillbaka i morgon?

Och ja, jag är inte lite stolt :-).

Och nu blev det 100

Det här är mitt hundrade inlägg på bloggen - det känns roligt! Ännu roligare är det att få höra att det finns de som ser fram emot att läsa nya texter från mig. Åh, vad glad jag blir :-). Särskilt tack till mina trogna Älvsjö-läsare!

torsdag 7 oktober 2010

Alldeles för tidigt

Åh älskade kära vän. Vad jag är ledsen för att cancermonstret tagit din mamma. Alldeles för tidigt. Alla tankar till dig och dina nära.

måndag 4 oktober 2010

Armbrott

Torsdag 00.27. Den rostbruna soffan i skinnimitation är hård och kall mot kroppen. Peter Jidhes Idol-röst från tv:n skapar en känsla av vanlighet. Fastän ändå inte. Jag drar i min tunna kofta i ett försök att få ut någon värme ur den. Men det hjälper inte och jag fortsätter att hacka tänder.

En och en halv timme tidigare såg jag Tilda sövas på operationsbordet. Omedelbart efter att ögonlocken blivit tunga och andhämtningen lugn, leddes jag vänligt men bestämt ut. Och här sitter jag nu. Väntar på besked. Alldeles ensam. Försöker att inte tänka. Har bara ett fokus. Att få tiden att gå.

Hon ramlade från en gunga i hög fart tidigare under dagen. Likt en trasdocka i luften - framlänges - tog hon emot hela tyngden med ena armen. Skriket efteråt. Smärtan i ansiktet.
- Den är av, armen är av!

Och sedan. Att få ner henne i Elviras vagn. När varje rörelse smärtar oerhört. 15-minuterspromenaden hem. Väntan hemma innan Anders kommit. Bära ner henne till bilen. Få in henne i bilstolen, på med bältet. Bärandes in på akuten. Väntan igen. Och till slut, fint omhändertagande. Äntligen riktig smärtlindring - efter nästan två timmar.

Men nu sitter jag här. Mitt i natten. Försöker att inte tänka på vad som kunde ha hänt. Försöker att inte tänka alls. För vad det smärtar i mig när barnen har smärta.

Och så kommer äntligen läkaren. Säger att operationen varit mer komplicerad än hon först trott. Men det har gått bra. Det har gått bra. Vad ord kan vara vackra.

onsdag 22 september 2010

Utrullat

Får lite panik när jag tänker på mängden papper som denna trebarnsfamilj gör av med. Inte nog med att det går åt enorma mängder för att torka allt från snor i ansiktet, yoghurt på stolen och ketchup i håret - vi har väldigt bra hjälp i miljöförstöringen av vår ettåring. Som i måndags morse.

Jag upptäcker att hushållspappret är slut. Igen. Går och hämtar två nya rullar, som ligger i en öppnad fyrpacks-förpackning. Passerar badrummet på väg till köket, där ett av barnen behöver hjälp. Ställer följaktligen ner pappret på golvet medan jag går in i badrummet. Under de två minuter jag är där lyckas Elvira få ur en av rullarna ur förpackningen och sedan rulla ut HELA hushållsrullen. Åh nej! Tar allt papper, viker det och lägger det på köksbänken, där det bildar en megahög.

Under tiden går Elvira in på toaletten där hon ägnar sig åt att rulla ut HELA toalettrullen. Nej igen! Medan jag försöker rulla tillbaka toapappret går hon ut i köket, hittar en låda som inte är helt stängd. I lådan en ny rulle, denna med plastpåsar. Behöver nog inte förklara vad som händer sedan...

Så förlåt oss skogen! Vi får låsa in allt papper (eller eventuellt ettåringen) och bara ta fram det vid särskilda behov. Men särskilda behov kan tyvärr vara rätt ofta...

måndag 20 september 2010

Gungfly

5,7 procent. Tänkt vad en siffra kan skrämmas. Sorg i hjärtat. Vad ska hända nu?

söndag 19 september 2010

Tack gode gud för pizza

Efter att ha varit på en hejdundrande bröllopsfest i går, är jag minst sagt mör i dag. En helsliten trebarnsmorsa med ständig sömnbrist pallar tydligen inte vin, drinkar och dans in på sen timme. Men det är det värt - för herregud vad kul jag har haft! Det är helt fantastiskt att få dansa loss, snacka och skratta utan att behöva oroa sig för barnen. För första gången har vi haft barnvakt till alla tre - tack kära J & N för hjälpen!

Men i dag. Gelé i knäna och bomull i huvudet. Matinspiration = 0. Så tack. Tack. Tack kära pizza för att du finns :-).

Och till sist tankar till mamma. Krya på dig.

torsdag 16 september 2010

Det verkliga monstret

Cancermonstret. Förgör, förstör, förvandlar, förtvinar, förminskar, försvagar, förhandlar aldrig, försvinner aldrig. Stick du stygga spöke.

onsdag 15 september 2010

Lite neråt och lite uppåt

Dagens minus
Medan jag rotade fram barnens regnkläder i hallen, hällde Elvira ut ett nytt paket Finax BranMüsli Jordgubb över bordet, stolen och golvet i köket. Det är inte klokt vad mycket innehållet ser ut när det inte längre är i paketet...

Hade lovat mig själv att inte bli arg på barnen för att de toksegar hela mornarna och inte alls gör som jag vill. Misslyckades...

Fick småspringa, eftersom barnen toksegat ..., i fullkomligt ösregn till skolan. Elvira skrek som en vettvilling eftersom hon inte gillar regnskyddet på vagnen. Fanns liksom inget alternativ...

Fick vänta utanför dagis i 30 minuter i fullkomligt ösregn. Tilda börjar skolan 8.15 och Axel får inte vara på dagis förrän 9, eftersom jag fortfarande är föräldraledig. 8.45 stod jag inte ut längre utan smög in Axel bland de andra barnen. Elvira skrek hela tiden som en vettvilling eftersom... ja, ni vet.

En tappad gummistövel på väg hem från lekparken på eftermiddagen.

Äcklig middagsmat.

Tilda vill aldrig somna.

Dagens plus
När jag kom hem efter lämningen på morgonen blev Elvira jätteglad när jag tog bort regnskyddet.

Efter två koppar kaffe och torra kläder kändes livet betydligt bättre.

En återfunnen gummistövel i lekparken.

De två äldsta barnen gillade maten.

De två yngsta barnen somnade snabbt.

onsdag 8 september 2010

Flipp Flopp

Gjorde en blixtvisit till stan, för att leta efter klänning till bröllopet jag ska gå på nästa helg. Jag har kommit på att det kan gå att gå i affärer med lilltjejen, om jag håller ett riktigt högt tempo hela tiden. Små boutiquer går därför bort, eftersom det är svårt att småjogga där - nej lite yta är vad som krävs. Begav mig därför till NK, där jag sällan är annars, eftersom jag aldrig känt att jag smälter in bland alla uppsnofsade människor. Men nu hade jag inte så mycket att välja på då jag insett att de flesta affärer får in festkläder lagom till nyår - och då har tåget gått, så att säga.

Efter att gått på - eller snarare sprungit på - några nitar i bland de första klädmärkena, där högst ordinära klänningar kostade 8000 pix, hittade jag en klänning på DAY i helt rätt färg. Och genom russintricket, alltså sticka till Viran ett russinpaket, lyckades jag också prova klänningen. Och ja, allt kändes så rätt. En grönskimrande sammetsklänning med lite ärm och tungt fall känns läcker. Och så slipper jag frysa också, för fy tusan vad det kan vara kallt på ett bröllop.

Mer än nöjd över min effektivitet och mitt köp åkte jag för att hämta barnen. Och Tilda som älskar kläder och festkläder i synnerhet, upptäckte genast NK-påsen och ville därför omedelbart ta sig hem för att se vad jag köpt. Men minen när jag drog upp klänningen från påsen och satte på mig den var väldigt talande, varpå hon utbrast.
- Men mamma, det ser ut som ett nattlinne!

Och när jag sedan ser mig själv i spegeln inser jag att hon har helt rätt. Ja, jag skulle vilja sträcka mig till att säga att klänningen ser ut som en korsning mellan ett nattlinne, och min velourbyxdress som jag hade när jag var fem. Men hur i hela friden kan något som kändes så kanon i en provhytt på NK bli värsta floppen hemma? Borde nog ta med dottern till affären nästa gång och lyssna mindre på ivrigt påhejande butikspersonal, som säkert har värsting-provision...

tisdag 7 september 2010

Lärarproffs

Glad, upprymd, positivt överraskad. Tänk att det kan kännas så efter ett föräldramöte i skolan. Proffsiga, engagerade, omtänksamma lärare, som med humor och värme beskrev verksamheten. Det är inte alls som när jag gick i skolan. Jag är så lycklig.

måndag 6 september 2010

Tandagnissel

Rätt sänkt av en dunderförkylning som nu passerat alla i familjen (ja maken fick nog en mild släng). Och jag som skulle börja träna innan höstförkylningarna börjar avlösa varandra. Nej jag snörvlade mig igenom helgen och på söndageftermiddagen åkte jag dessutom på en illamåendeattack, med blixtrande huvudvärk och frossa, som varade i 12 timmar. Rätt mysko. Men så fort jag blir frisk från det här så...

Sonen har svårt att somna om inte någon sitter bredvid på sängkanten. Och ibland har han stört omöjligt att ligga still och slappna av. Ett tag gnisslade han även tänder vid läggningen, något som fick i alla fall mig, att få fullkomlig panik. Det där ljudet är fruktansvärt och skapar ilningar i hela kroppen. Och det är då , ja det är då, de där tomma hoten ploppar ut ur munnen snabbare än blixten.
- Gör du så där ramlar alla dina tänder ut!
Svaret utan ett spår av oro.
- Wow, undrar hur många pengar jag får från tandfen då?

torsdag 2 september 2010

Skolan och tårarna

Stora tjejen har börjat i skolan. Vad stort det är på alla sätt. All förväntan, längtan, oro, undran. Och vad många minnen det väcker i mig från min egen skolgång. Några positiva, många tunga.

Och en tuff start fick hon min stora, lilla, tjej. Som ensam tjej från sin dagisavdelning, kom hon till en klass, där många av tjejerna redan kände tryggheten i att känna varandra. Första dagen, när barnen bildade en ring sittandes på golvet i klassrummet, var det ingen som satte sig bredvid. Det blev en lucka åt båda håll. Och på kvällen kom tårarna. Och kvällen därpå likaså.

Men hon är så tuff min tjej. Ingen är som hon. Tredje dagen, när jag kom för att hämta, sa hon de förlösande orden.
- Mamma, i dag har jag fått en ny kompis.
Och då kom mina tårar.

Nystart

Hur gör man för att komma igång efter ett så här långt blogg-uppehåll? Det är lite svårt (och säkert inte heller intressant) att sammanfatta en hel sommar. Men jag har hört från en nära bekant att nya blogg-inlägg efterfrågas, vilket självklart gör mig glad :-). Nej, det enda rätta är väl bara att slänga sig ut och börja om på nytt!

tisdag 29 juni 2010

Gästfrihet

Sol, små grodorna, pick-nick, gästfrihet, massor av barn, lite kyligt i skuggan, många skratt, bad, god mat, snapsvisor, regnstänk, många samtal, mygg, fantastiska människor, vänskap. En underbar midsommarhelg.

tisdag 22 juni 2010

Sick-sack

I eftermiddags gick jag och barnen till en insjö i närheten av där vi bor. Eller rättare sagt barnen cyklade och jag halvsprang efter med vagnen, i ett löjligt försök att hålla jämna steg. Ja jädrans vad det går undan nu när de cyklar. Förra året fick jag tjata på Axel att han skulle trampa på mer, för att han åtminstone skulle nå krypfart. Men det var då det. Nu kör han i någon slags sick-sack-racer-stil, han kör så snabbt han orkar, och korsar samtidigt både cykelvägen och gångvägen. Huvaligen!

Eftersom jag blev helt kallsvettig när jag såg andra cyklister väja för Sick-Sack-Axel, bad jag barnen att cykla på gångvägen och inte cykelvägen, men då blev Tilda skitsur.
- Fy vad orättvist! Barn har faktiskt samma rätt som vuxna att cykla på cykelbanan!

Ja herregud. Jag får nog lägga ut ett varningsmeddelande på facebook nästa gång vi tar en långtur...

fredag 11 juni 2010

Fotboll, fotboll, fotboll

- VARFÖR ÄR DET FOTBOLL PÅ TV OCH INTE SÅ SKA DET LÅTA!!!!?
Nej, det är inte alla som uppskattar att det vanliga fredagsmyset till "Så ska det låta" bytts ut mot fotbolls-VM. Tilda var milt sagt grymt besviken nu på kvällen. Anders försökte förbättra stämningen, genom att berätta att när hon var liten, tyckte att det var spännande att titta på fotboll och heja på Sverige.
- Fastän nu är ju så klart inte Sverige med.
- Va, är inte ens Sverige med!?
Nej, inte blev det bättre av den berättelsen...

Själv känner jag mig också rätt ointresserad av VM. Jag som ändå brukar uppskatta bra fotbollsmatcher när mycket står på spel. Men det är ju faktiskt bara så tråkigt att inte kunna heja på Sverige. Man vill ju ändå få leva lite på hoppet, åtminstone i början av VM. Tänka att, den här gången, ja den här gången, kanske det blir som den där fantastiska sommaren -94.

Men nu är ju som sagt chansen rökt direkt. Så jag, jag längtar tills VM är slut och alla sköna serier är tillbaka...

tisdag 8 juni 2010

Lillasyster går och storasyster springer

Det har varit många anledningar till firande i helgen. Elvira som tog sina första steg för tre månader sedan har sedan stannat vid att just ta några steg. Men i fredags var det som om hon plötsligt tänkte "jag kan ju faktiskt gå". Och hon gick - runt, runt, runt i lägenheten. Och jag vet, jag är ju helt klart subjektiv i min bedömning, men är hon inte otroligt charmerande...?

Och på självaste nationaldagen - som sakta, sakta, sakta börjar kännas mer som just en nationaldag (även om jag fortfarande är sur på att pingsten försvunnit) - sprang Tilda för andra året i rad minimaran. Och det är stort. Det är pick-nick-förberedelser hemma. Det är den rätta tröjan, fjolårets minimara-tröja, som visar att det här har hon gjort förut. Det är nummerlapp på bröstet. Det är disco-dunkande uppvärmning på Östermalms IP fem minuter före start. Det är pirr i magen. Det är medalj efteråt och pick-nick med familjen. Det är folkfest.

Och även om Tilda fick håll strax efter start, kämpade hon på, med moster Jessica tryggt springandes bredvid. Och vid målgång i pampiga Stadion sprack hon upp i ett välförtjänt leende :-).

fredag 4 juni 2010

Trötthetsmos och sinnesstämning

Det är alltför lång tid mellan mina inlägg, men det är inte så lätt att ta sig tid till skrivandet. Sedan är det det här med sinnesstämningen också. Det måste helt enkelt kännas på ett speciellt sätt när jag ska sätta igång. Tanken måste få flöda lite fritt och för en trebarnsmorsa finns det mycket som pockar på uppmärksamhet - och tid till tankar är ett sällsynt inslag i vardagen.

I dag är jag rejält trött, riktigt mosig till och med. Alla barnen har varit hemma i dag och en tur till vårdcentralen har vi avverkat tillsammans. Men efter ett, för äldsta dottern minst sagt traumatiskt, stick i fingret konstaterades att penicillin inte behövs. Sushi, till Axels enorma glädje, och lekpark har vi också hunnit med. Men nu är vi hemma igen och efter flera timmars kämpande har jag fått Elvira att somna. Tilda pysslar i rummet och Axel slappar framför tv:n.

Och då kommer den. Stunden. Trötthetsmoset i huvudet hjälper till att komma i den rätta stämningen. Nu. Nu ska jag skriva.

onsdag 26 maj 2010

Puuuhhh...

Fullmånen lyser mångata på Medelhavets salta vatten och vi firar lilltjejens första födelsedag - något hon givetvis är helt omedveten om själv. Och i går fyllde maken jämnt. Kommer ihåg för ett år sedan när värkarna satte igång. Det var nära att de fick dela födelsedag. Men nu är vi här på Rhodos och lever charterliv. Slöa dagar vid havet, lunch och middag på restaurang varje dag, någon som städar varje eftermiddag, tv-fritt, massor med glass, halvtaskiga viner, tsatsiki, tomater, souvlaki, stor balkong med utsikt över Medelhavet. Och jag andas ut...

måndag 17 maj 2010

Hemrullat

- JAG VILL HA KÖTTBULLAR I PÅSE OCH INTE DE DÄR STORA!!!
Åh shit, vad har jag gjort för fel? Jag vill inte att mina barn ska växa upp i tron att frysta tuggummibollar är så som köttbullar egentligen ser ut och smakar. Så jag står där, en försommarmåndag, och rullar mina egna köttbullar medan svetten lackar och ungarna skriker av hunger (och senare av besvikelse för att köttbullarna inte kommer från frysen). Ja, i ärlighetens namn är det främst sonen som föredrar det maskinproducerade. Äldsta dottern gillar hemlagat och gör sitt bästa för att brorsan ska äta mer av det som lagas.

Men min egna brist på vettiga argument ger sig till känna när jag hör mig själv säga.
- Fattar du inte att det är maskiner som gör köttbullarna från frysen!?
- Ja och de är säkert smutsiga! (hör jag dottern fylla i).
- Nej, de är inte smutsiga, men men men...
Ja, ni förstår. Vad ska man säga...? Och när minstingen tjongar iväg tallriken med det egenstompade moset och hemrullade bullarna och bara äter makaroner (som tillagats för att sonen skulle äta något av maten). Ja då blir jag åter rätt uppgiven.

Men så tänker jag återigen på den där nära kvinnliga släktingen som inte heller kunde säga S, men som nu är journalist. Ja, hon gillade också bara tuggummibollar från frysen (och de var inte ens ekologiska). Men om jag minns rätt, var det hon som stod där i julas och rullade egna köttbullar minsann :-).

söndag 9 maj 2010

Grus, matklägg och Pippitält

- Nu får du faktiskt vara lite trevligare.
Orden är Tildas och hon har så rätt. Usch vad sur, gnällig och irriterad jag har varit i veckan. Arg för att jag får sova för lite, för att barnen har varit sjuka, för att det aldrig blir nån vårvärme, för att det är för mycket grejer på för liten yta, för att det är ett bombnedslag i klädkammaren och att det därmed innebär livsfara att öppna dörren eftersom jag riskerar att få en flyttkartong eller pjäxbag i huvudet, för att det ligger grejer ööööööverallt, för att det är grus i hallen och matklägg på golvet, för att matbordet aldrig är avtorkat, för att tvätthögen aldrig aldrig aldrig minskar, för att barnen skriker, för att de aldrig somnar på kvällen, för att det alltid finns disk att ta hand om och för att jag krockar med ett Pippitält när jag rör mig från vardagsrummet till köket. Ge mig mer rock´n roll nu!!!

Så där. Nu känns det faktiskt lite bättre.

torsdag 6 maj 2010

Lite het

Det var väldigt svårt att höra vad Axel sa i morse. Han väsde fram orden på ett mycket underligt sätt. När jag till slut blev irriterad och bad honom prata högre sa han.
- Jag är het (=hes).
- Jaha? Jag trodde att du mådde bra nu och kunde gå till dagis?
- Nej, nu har jag blivit väldigt het, så det går inte.
Jag sa att han kunde känna efter hur han mådde när vi ändå gick till dagis för att lämna Tilda.
- Mår du bra kan du ju stanna om du vill.
Men det var i en långsam takt han gick dit och väl framme ville han absolut inte stanna. På väg hemåt märkte jag snabbt en förändring i steget. Det började med några hoppla-steg som snabbt övergick i löpning. När vi kom hem slängde han sig på soffan med ett nöjt leende och sa.
- Kan man få en macka nu, tror du?

tisdag 4 maj 2010

Kolla in

... min proffsiga svåger som var med i tv för första gången sedan Lilla Sportspegeln för 17 år sedan. När han i sin yrkesroll som barnmorska räddar liv på nyfödda barn och deras mammor, stressar jag i min med att få klart en power-point-presentation ämnad för koncernledningen. Snacka om att få perspektiv på tillvaron. http://svtplay.se/v/1988513/gomorron_sverige/modradodligheten_som_inte_minskar

onsdag 28 april 2010

Lika som bär


Efter varje graviditet har mitt hår gått en sorgsen vår tillmötes- livlöst, torrt, platt och trist. Ja, jag vet att jag egentligen inte borde klaga. Förlåt mamma, du som tvingas tappa allt hår gång på gång. Men rätt knäppt ser det ändå ut när jag, som vanligtvis har lockigt hår, under en period har rakt hår som växer ut. Efter en tid brukar ändå det lockiga komma tillbaka och då krusar det sig som på en ullig pudel runt huvudet - men längre ut är det alltså ganska rakt och livlöst. Lamm möter spagetti, typ...

Härom kvällen när jag såg mig själv i spegeln kände jag plötsligt igen mig i en känd 80-talsartist. Men jag kunde inte komma på vem det var. Jag frågade Anders som lite för snabbt förstod vem jag tänkte på. Michael Bolton. Ja, herregud vad likt det är.

PS. Jag gläds åt att mamma nu i kväll kommit hem från en ny sjukhusvistelse. Läs om henne här. DS.

torsdag 22 april 2010

Vilken talang

Hon är så bra den här tjejen. Lyssna och njut.

Melissa Horn - Lät du henne komma närmre

Isande vindar

Jag försöker gömma mig i min tjocka dunjacka. Krypa in, försvinna. Snöregnet och den råa vinden smärtar kroppen. Finns det något kallare än +2?

onsdag 21 april 2010

Härligare än så här kan det inte bli

Slalom för en ofrälst kan te sig som mycket slit för liten möda. Med tre barn - därav åtminstone en lider av allvarlig klädelsknölallergi och en aldrig vill lämna hemmet- börjar slitet redan i stugan. Underställ, skidstrumpor, fleecekläder, byxor, jacka, vantar, buff, hjälm, skidglasögon - när man väl fått på sig alla grejer på sig själv och barnen är alla redan hungriga på lunch. Men med bananer som standard under resan till backen klaras de värsta blodsockerfallen. Väl framme börjar letandet efter en parkering närmare en en mil från liften. Eftersom alla andra barnfamiljer redan varit i backen sedan 9:00 (kan någon förklara för mig hur de gör? jag har också vaknat tidigt av min bebis) finns det ofta några som vid det här laget lämnar en p-plats när de beger sig hem till stugan för att laga lunch. Sedan är det bara för mig och maken att dra två barn, en barnvagn, kylväska med matsäck, sittunderlag och hundra andra bra-ha-grejer och samtidigt få med sig sina egna skidor och stavar. Sunes farsa - släng dig i väggen typ... När Tilda och Axel väl tjafsat färdigt om vi ska ta stolsliften eller knappliften är jag evigt tacksam över att underställströjan består av syntet och inte bomull (stackars alla barnfamiljer på 70-talet med Benger-tröjor) så att den kan transportera bort all från-bilen-till-liften- svett.

Men sedan händer det. I knappliften upp hör jag plötsligt från ungefär en meters höjd.
- Da, da, da, da, da , da, da. Och pappa haj. Da, da, da, da, da, da, da. Och mamma haj, Da, da, da, da, da, da, da. Och Tilda haj. Da, da, da, da, da, da, da. Och Axel haj. Da, da, da, da, da, da, da. Och Elvira haj.
Och när jag tittar ner spricker Axel upp i ett stort leende. Och hela vägen ner i backen sjunger han på olika sånger när han med lätthet rundar snygga carvingsvängar. Framför mig ser jag Tilda som säkert svischar fram med sina nya stavar i högsta hugg. Och just där och då känner jag lyckokänslan som bubblar i bröstet. Ja och då börjar även jag att sjunga. Och jag sjunger Jennifer Browns "Alive"- den sång som jag alltid har i huvudet när jag åker just slalom. We´re alive. Take a breath. We´re alive. Take a deep breath. För det är precis det som det handlar om. Vi är här och nu och vi gör det här tillsammans.

Senare pausar vi nedanför backen mot en husvägg och vänder våra vinterbleka ansikten mot solen. Och det är då Tilda säger.
- Härligare än så här kan det inte bli.

torsdag 15 april 2010

Min egentliga ålder

Vi har en grej som är oumbärlig för oss - vår baby watcher! Det är alltså en sån där manick som gör att man kan tjuvlyssna på barnet när han/hon ligger i vagnen och man själv befinner sig en bit därifrån. Varje dag använder jag den eftersom Elvira (precis som de andra barnen) bara sover i vagnen på dagen. Och vagnen måste stå på ett svalt och bullrigt ställe - vår balkong är alltså ypperlig. Alltid kall på grund av norrläget - dock mindre kul när man vill njuta av solen - och ett ständigt brus från E4:an (får ångest bara jag tänker på alla avgaser) och omkringliggande byggarbetsplatser. Den drar väldigt mycket batteri och därför är det perfekt att det finns ett eluttag på balkongen som gör att jag istället kan låta baby watchern gå på ström. Men på grund av ett, från min sida, extremt omoget beteende har nu sladden gått sönder.

I går när jag som vanligt skulle ställa ut Elvira på balkongen snodde sladden in sig i ena hjulet - och trasslade in sig rejält. Redan här börjar det krypa av olust i kroppen på mig. Typiskt att just jag ska behöva ägna mig åt äckeltrassel. Jag gör ett tafatt försök att få loss sladden, men inser sedan att det bästa vore att ta bort hjulet. Men eftersom jag redan är superirriterad väljer jag istället att helt enkelt dra allt jag orkar. Japp, det var den sladden det. Ja och sedan börjar jag grina och ringer till min man och beklagar mig - varpå han lovar att allt kommer att ordna sig, det vill säga han ordnar en ny sladd. Vilket vuxet beteende jag har! Det är tufft att erkänna, men i såna här sammanhang har jag en mognadsgrad som en tvååring...

tisdag 6 april 2010

Slötid

Skönt trött efter tre dagar i skidbacken. Hoppas att barnen är lika trötta så att de somnar ovaggade i kväll. Jag tänker i alla fall göra så lite som möjligt, slöa allt jag kan och glädjas åt att mamma är hemma från sjukhuset.

onsdag 31 mars 2010

Kramar till...

mamma. Hög feber och 0,3 i vita blodkroppar är inget vidare försvar när man ska fajtas mot cancerjävlarna. Bra att du nu får hjälp på sjukhuset. Tänker på dig.

Smör, smör, smör

Vi borde faktiskt få lite sponsorpengar från Bregott med tanke på vår konsumtion. Utan att överdriva - vi gör av med en sån där stor orange bytta i veckan! Ja, nu har ju jag aldrig varit någon förespråkare för light-produkter direkt. Långt innan fett-dieten blev på tapeten har jag envist hävdat att så kallad smalmat aldrig kan vara vare sig nyttig eller naturlig. Jag menar, vad är det för naturligt med att ta bort det naturliga fettet och ersätta det med någon annan äcklig konstgjord substans? Undrar bara hur länge Livsmedelsverket ska stå fast vid sina kostråd om magra produkter även till barn. Läs bara vad det står på deras hemsida: "Alla, också barn, rekommenderas att äta mindre mättat fett. Därför är det bra att välja lättmjölk, lättfil och lättyoghurt." Tänkte på det i morse när Axel sa till mig att jag inte fick se på när han bredde sin smörgås. Jag förstod snabbt varför när jag såg att smörlagret var tjockare än själva mackan. Men jag låter honom hållas. För han, om någon, är ett levande exempel på att riktigt smör, mjölk och grädde definitivt inte leder till fetma.

tisdag 30 mars 2010

Tommar och tåpbubblor

Axel har ett bra ordförråd och grejar alla ljud galant, ja förutom s vill säga... Allt som oftast byter han helt enkelt ut s:en mot t. På fyraårs-kontrollen på bvc ber de oss att öva på s med honom hemma annars kan de bli aktuellt med besök hos talpedagogen. Hjälp, genast blir jag sju år gammal och är tillbaka i lågstadiet. Tänker på de stackare i klassen som hade något underligt uttal och tvingades gå till talpedagogen när resten hade en av de roligare lektionerna, typ sagoläsning, teckning eller musik. Nej, här ska övas.
- Axel, kan du säga S (ljudar ess)?
- Ett.
- Nej, inte med t, utan eeesssss.
- Eeeetttt!
- Kan du säga sommar?
- Tommar.
- Okej. Kan du säga ssssssssssssssssssss. Låtsas att du är en orm.
- Sssssssssssssssssss. (Han säger det klockrent, utan att läspa).
- Superbra! Kan du säga sssssssommar?
- SssssssssTommar.
- Okej. Försök med Sssssssåpbubblor istället.
- SsssssssTåpbubblor!!!!!
Anders kommer in i samtalet.
- Axel hur säger du om du vill ha en smörgås?
- Jag vill ha en macka!

Smarta unge. Jag har i och för sig en nära yngre kvinnlig släkting som hade rätt stora problem med s när hon var liten. Men här var det h som var ersättningsordet. Vid läggdags på kvällen sa hon den numer klassiska frasen. "Jag vill inte hova i min häng, jag vill hova i hoffan". Men se - av henne blev det journalist :-).

tisdag 23 mars 2010

Vårdcentralkändisar

En hel del sjukdomar hann vi med på vår semestervecka. Förutom Axels halsfluss hade Elvira två feberomgångar - först i samband med kraftig förkylning och sedan med diarré och kräkningar. Anders lyckades även få öronvärk efter sin förkylning. Vi blev välkända på vårdcentralen i Sälen efter tre besök på en vecka... Men men. I dag är Tilda på dagis och Axel mår mycket bättre. Två gånger i rad har han nu tagit sin penicillin utan våldsamt motstånd. Det är faktiskt helt fantastiskt.

torsdag 18 mars 2010

Fyra köttbullar

Axel är fortfarande väldigt hängig och sover en stor del av tiden men när vi, efter mycket trugande, fått i honom smärtstillande bad han äntligen om mat - köttbullar och makaroner. Tänk att man kan bli så glad över att se någon äta fyra köttbullar! Hittills har han bara velat ha vatten och sedan i går även mjölk. Men han är fortfarande så trött och ligger ner hela tiden. Febern har gått ner men han är verkligen medtagen.

onsdag 17 mars 2010

Sjuk liten kille

Vi är i Sälen på semester men Axel är så sjuk så sjuk. Tidigt i måndags morse började han kräkas och han bara fortsatte och fortsatte, timme efter timme efter timme. Ingenting fick stanna kvar. I går var han så trött och nästan apatisk och ville inte ha någonting ens att dricka längre. Efter flera timmars väntan på vårdcentralen i Sälen by konstaterades halsfluss, som tydligen kan sådana symptom. Först sa läkaren att det var magsjuka och att det inte var konstigt att han var så trött efter flera dagars uppkastningar. Som tur var bad jag honom att kolla i Axels hals eftersom hans tunga var så underligt vit - och efter ett halsprov upptäcktes så en streptokockinfektion. Å stackars Axel. Jag vet inte hur länge han haft halsfluss, jag själv har ju haft det i två omgångar, och risken är stor att han känt av detta en längre tid. Det är inte heller första gången han kräks den senaste tiden - utan att någon av oss andra i familjen blir dåliga. Han har faktiskt varit blek och hängig i flera månader.

Jag har så dåligt samvete över att jag inte propsat på ett halsprov tidigare. Men jag har pratat med tre läkare och ingen tyckte att det fanns anledning att kolla hela familjen efter streptokockbakterier, trots mina upprepade halsflusser. Axel träffade även en läkare vid min första halsfluss, men efter en snabb titt i halsen tyckte han inte att det behövdes tas prov, och då hade Axel ändå klagat på halsont. Det är då f-n att man alltid måste stå på sig så i kontakt med vården. Nu har vi en totalt utslagen liten kille som rasat i vikt och fortsätter att kräkas. Och penicillinet kräks han också upp. Om det inte vänder snart måste han läggas in. Så onödigt...

fredag 12 mars 2010

Sorg och glädje

Det var tungt i onsdags. Nya förkylningar i familjen. Återigen en sömnlös natt. Smärtande mage för Elvira på grund av förstoppning. En väldigt ledsen Axel som grät besinningslöst vid lämning på dagis. En samtidig känsla av skuld för mina i jämförelsen triviala problem. Hade en obehaglig känsla hela morgonen i väntan på besked från mamma om de senaste undersökningarna. Och de var som jag befarat - hennes nuvarande cellgifter verkar inte längre och cancerjävlarna har återigen fått grepp. Nu väntar återigen mer kraftfull behandling med mer biverkningar som följd. Denna förbannade sjukdom som förgör så många - gamla som unga. Stackars, stackars Anna, vars blogg om kampen mot cancer som jag följt en tid, och hennes familj. Nu har hon tvingats släppa taget. Men mamma kämpar vidare, för sin skull, för vår skull. Och jag tänker att jag för min skull, för att må bättre, måste se glädjeämnena runt omkring mig. Som när jag ropar på Elvira när hon krupit iväg, och jag inte omedelbart hittar henne, och hon svarar med ett "aahh". Eller när hon själv kommer på titt-ut-leken och håller upp en av sina pekböcker för ansiktet - och när hon tar undan den spricker upp i ett enormt leende. Och när Axel världsvant rör sig i köket och hackar och steker som värsta stjärnkocken. Eller när jag frågar Tilda om det var bra att jag köpte en grå tröja till henne och inte en rosa (som absolut inte är favoritfärgen längre). Och hon svarar.
- Ja grått och svart är mycket snyggare. En helrosa tröja pallar jag bara inte!

onsdag 10 mars 2010

Förtvivlan

Denna fruktansvärda sjukdom. Så vackert skrivet om det ohyggliga. Jag har inga ord.
http://annajansson73.blogspot.com/

tisdag 9 mars 2010

Säg hej eller le åtminstone

"Tut tut!!" Rösten lät bestämd men hade ett barnsligt tonläge. Jag vänder mig och ser en av tremammorna - alltså en som precis som jag är mammaledig - men har äldre barn på dagis som hämtas klockan tre. Jag hade råkat stanna till någon sekund framför stentrappan upp till dagis eftersom jag precis skulle skicka iväg ett sms. För att (som alltid) utnyttja tiden maximalt hade jag promenerat hemifrån med ena handen dragandes vagnen och den andra tryckandes på mobilknapparna. Men uppför trappan behövdes två händer, därav det mikrosnabba stoppet. Men va f-n "Tut tut"!? Säger man så till en annan vuxen människa? "Ursäkta" är väl ett normalt tilltal? Och varför pratar hon till mig som ett barn? Känner att jag blir råirriterad över att hon genast vill att jag ska baxa bort min vagn (det är massor av knöggel bestående av snö och is på platsen) för att släppa fram henne och hennes vagn. Och när jag går där uppför trappan - omedelbart efter henne - undrar jag över varför hon låtsas som att hon inte vet vem jag är. Flera gånger i veckan träffar jag henne vid hämtningar och lämningar. Men ändå viker hon av med blicken när vi möts - aldrig ett "hej" eller ens ett leende. Nej, jag börjar blir mer och mer irriterad över denna stil, som som märks lite överallt. Förra helgen var vi på värdshuset och hotellet Grythyttan, några mil norr om Örebro, för att fira svärfars födelsedag. Vi är mitt ute i bushen på det här lilla hotellet med ett fåtal gäster. Men på morgonen vid frukostbuffén är det ingen som hälsar med ett "God morgon" eller ens en artig nick. Mig veterligen vore det otänkbart i de flesta europeiska städer. Varför är vi svenska så förbaskat oartiga?

måndag 8 mars 2010

Grattis Axel fyra år!


Älskade Axel fyller fyra år i dag! Otroligt nog vaknade vi före honom i morse och kunde väcka honom med skönsång (eller ja, kanske aningen falsk) och presenter. Men det var inte förrän kusin Elsa ringde och grattade som polletten föll ner och han förstod att det faktiskt var i dag som han fyller.
- Va? Är jag fyra år nu? Ja, jag har faktiskt blivit lite större!

söndag 7 mars 2010

Nytt rekord

Rekord! I natt sov Elvira i sin egen säng från 21 i går kväll till klockan var 3. Herregud det är ju hela sex timmar! Det tidigare rekordet låg på tre. Om inte Axel vaknat några gånger hade jag kunnat sova flera timmar i sträck där på natten. Men hur som helst - det finns hopp! Jag tänker stilla på rådet jag fick på bvc när Elvira var några månader gammal. "Du vet väl att hon inte behöver äta på natten längre?". Jo tjena. Jag skulle vilja se den bvc-tant som tog striden med Viran på natten när hon är så där ursinnigt hungrig. Jag har lyckats dra ut på tiden mellan matningarna - och i natt gick det ju hela sex timmar - men när hon vaknade då vid tre skrek hon som besatt tills hon fick en flaska välling. Och på nolltid tömde hon hela. Tänker på vad den danska psykologen Jesper Juul sagt. "Behandla barnen som du behandlar en annan vuxen". Lika lite som man skulle neka någon vuxen att äta när han/hon är hungrig. "Nej, ska du verkligen äta det där äpplet? Vi åt ju mat nyligen." Lika lite skulle man ge denna vuxna person guldstjärnor för att denna varit duktig och ätit upp allt på tallriken...

PS. Heja, heja alla (och en extra tanke till Niklas) som sliter i längdspåren mellan Sälen och Mora i dag. Tänk att något som ser så lätt ut på tv kan vara så svårt... DS.

torsdag 4 mars 2010

Ge mig svettvärme!

Streptokock-uslingen verkar hålla mig i fast grepp - andra halsflussen fick jag efter två veckors uppehåll med penicillinet. Fy satan vad ont det gör! Nu några dagar in på kuren börjar det kännas bättre men fortfarande är jag sjukt trött. Den här veckan bjuder även på skrällhosta (Axel), ögoninflammation och förkylning (Tilda) samt magproblem (Elvira). Världens bästa norska fick även ställa in sitt besök till oss på grund av sönderhostat revben. Och vi som har längtat så. Nää, vad är det med den här vintern? Jag vill ha riktig svettvärme nu! Jag vill gå i shorts och linne och ändå svettas i skuggan. Jag vill klaga på att det är för varmt i stan och längta ut i skärgården. Jag vill sippa rosé och käka grillat. Jag vill köpa så många glassar till barnen att de tröttnar. Och jag vill bada, bada bada. Känna varmt vatten som omsluter kroppen. Hur långt kan det vara kvar?

onsdag 24 februari 2010

Usel

I morse kände jag mig utan tvekan som världens sämsta förälder. Efter en stökig natt där Elvira sovit oroligt vaknade jag framåt småtimmarna av ett högt skrik. Det tog en mikrodels sekund för mig att inse att hon ramlat ner från vår säng. Jag kastade mig ner efter henne, tog upp henne i min famn och vyssjade och tröstade tills hon kom till ro. Själv svimfärdigt trött efter avsaknad av sammanhängande sömn slumrade jag till efter en stund. När Axel kom in till oss vid sjutiden frågande han förvånat varför Elvira hade lera i ansiktet. Åh stackars stackars Elvira hade störtdykt med näsan ner i golvet och blött en hel del näsblod. Dagen efter är jag full av förebråelser. Jag borde ha kollat henne noggrannare efter fallet och inte nöjt mig med att hon slutade skrika snabbt. Jag borde inte ha låtit henne somna utan hållit henne vaken ett tag. Men jag är inte riktigt mig själv när jag aldrig får sova... Och vad gör man när det enda stället hon vill sova på är hos oss? Spjälsängar för vuxna är nog sällsynta.

fredag 19 februari 2010

Benproblem

- Jag orkar inte gå heeeeela vägen till dagis!
Vi har nästan tappat rutinerna på morgonen, barnen och jag. Fler dagar de senaste månaderna har spenderats hemma än på dagis när vintersjukdomarna avlöst varandra. Men i morse hörde jag den där mycket bekanta meningen igen. Så här säger Axel varje gång vi är på väg till dagis och det sker alltid efter - och nu överdriver jag inte - tre (tre!) meter. Vi hinner aldrig ens passera nästa port på gatan 20 meter bort. Det han vill är att få åka på ståbrädan, vilket jag tycker är lagom kul så här i djupsnön. Och ja, han är snart fyra år och han kan mycket väl gå till dagis. Och nej, det är inget fel på hans ben (vilket han själv bedyrar).

Men vad gör man? Jag har verkligen på alla sätt försökt få honom att gå själv. Jag har försökt med hoppsa-steg - han tröttnar efter tio meter (fruktansvärt jobbigt när man drar vagn också...) . Vi har lekt att vi åker slalom - funkar i kanske femton meter. Jag har testat att springa jättefort med vagnen och låtsats att jag inte hör när han ber mig sakta ner - funkar 20 meter. Jag har helt enkelt sagt att "i dag går vi till dagis, det kommer att gå jättebra" - funkade hela vägen, men Tilda blev j-vligt förbannad eftersom det tog tre timmar och tre miljoner övertalningar att komma fram. Jag har "glömt" ståbrädan hemma - funkade 0 meter (efter en tiominuters-gråtattack bar jag honom på ryggen.). Men vad är det som gör fyraåringar så extremt trötta...? När han var ett år häpnade alla över att han kunde gå hur långt som helst. Men nu - ja han åker ståbräda ALLA dagar HELA vägen...

PS. Grattiskramar till min syster yster Jessie - 25 år i dag! DS.

onsdag 17 februari 2010

Kokta makaroner och vardagsrums-pick-nick

Hjälp! Ser något vitaktigt och slibbrigt när jag står i duschen och kollar ner på duschsilen. Funderar på om vi kan ha angripits av något slags skadedjur - kan det vara en larv? Vågar först inte kolla men när jag tagit mod till mig och tar en närmare kik inser jag att det är en helt vanlig kokt makaron. Inte för att det finns något vanligt över att hitta kokta makaroner i duschen... Men egentligen borde jag inte bli så förvånad. Det verkar som vi här hemma praktiserar principen "alla saker på fel plats". Med en extremt rörlig åttamånadersbebis som river ut lådor, drar runt på leksaker och lämnar halvätna tidningar efter sig är det svårt att hålla ordning. Men det är ändå ingenting jämfört med hennes storasyskon. Jag kan med stolthet - och visst mått av förfäran - konstatera att jag fått världens mest kreativa och påhittiga barn. Det byggs, ritas, klistras, tejpas - vad sägs till exempel om ett bord i papper? Det är uppställningsplatser för hundra bilar, pick-nick i vardagsrummet, kojor bland skorna i hallen, mataffär i köket, dagis på toaletten och hoppborg i vår säng. Nej på våra 103 kvadrat finns ingen plats för mig. Men i den här stan känns det helt kört att få råd till något mer spatiöst. Landet nästa?

tisdag 16 februari 2010

Vitt istället för svart

Till dig pappa! Är det lättare att läsa nu när jag bytt ut den svarta bakgrunden mot en vit?

måndag 15 februari 2010

Na na na na na na na


Tilda fyllde sex år i fredags. Hela dagen var hon så fantastiskt sprudlande glad - som hon hade längtat. Dagen till ära trillade även tand nummer två ut och hon kunde nu stoltsera med en ännu större glugg. Alla födelsedagar är ju speciella men sedan flera månader tillbaka har jag kunnat ana att det här med sexårsdagen skulle bli något alldeles särskilt. Nog för att jag redan tidigare märkt att småbarnsperioden tagit slut men i och med den här dagen satte den definitivt punkt. Ja minns när hon dansade loss i något slags rumpgung till tonerna av Pippi Långstrump - som hon till vår förtvivlan skulle höra om och om och om och om och om och om och om och om igen. Men det var då det inser jag när hon sjunger med till introt i Pinklåten So What. Na na na na na na na, na na na na na na. I guess I just lost my husband, I don´t where he went (kanske inte med exakt rätt engelskt uttal, men det är det ju å andra sidan inte heller många svenskar som klarar). Favoritprogrammen på tv heter inte heller längre Anki och Pytte och Nicke Nyfiken. Nej nu är det Familjen annorlunda och Melodifestivalen som gäller.

Och sedan var det det här med födelsedagskalaset. Redan i julas började diskussionerna. För det första skulle hon inte ha kalas - nej nu var det disco som gäller. Och disco a la Tilda kräver förberedelser. Flera veckor innan kalaset åkte hon med moster Jessica och morbror Niklas till stan för att inhandla livsviktiga attiraljer såsom discokula, partysugrör, drinkparaplyer, skimrande ballonger och silverglittriga "hängen" - allt för att skapa rätta känslan. Och sedan hon tjurat en vecka för att vi skulle ha kalaset (förlåt discot) hemma insåg jag att det var bäst att fixa en lokal. Förra veckan ägnade jag så tre dagar till bakning - aldrig förr har jag väl varit så huslig. Anders fixade med belysning, Jessica skapade spellistor och vi handlade godis, chips, popcorn, ingredienser till bål och sedan så klart allt annat som behövs - dukar, höga glas, tallrikar, servetter osv... I går, två timmar innan discot skulle börja, åkte vi och riggade. När sedan de första gästerna anledde stod hon där Tilda - rockigt svart från topp till tå - med nykrusat hår, paljettleggings, tröja med glittrigt tryck och skinnpaj. Och hon sa inte "Kom så går vi och leker" utan "Varsågoda, välkomstdrinken står därborta!".

tisdag 9 februari 2010

Entonigt

"Oooohhhh" har Elvira låtit mer eller mindre konstant i två dagar. Eftersom jag har slutat irritera mig över småsaker försöker jag koppla bort detta entoniga läte. Det går sådär... Alltså jag gör så klart mitt yppersta för att göra henne gladare - och jag ser till att hon är mätt och sover bra. Men det hjälper inte med lekar, hon är helt ointresserad av sina hundra leksaker, titt-ut är halvkul två gånger och när jag försöker mig på "prästens lilla kråka" skriker hon högt. Nej, det enda som får tyst på hennes entonsmelodi är när jag springer runt i lägenheten med henne på höften. Men då verkar hon i och för sig snarare förvånad än glad. Dessutom är det ganska jobbigt att springa runt, runt... Snälla, säg att det är tänder på gång - jag behöver en förklaring!

måndag 8 februari 2010

Mer torkludd, tack!

Nej, nu måste jag börja se glasen som halvfulla och inte halvtomma - det har helt enkelt varit för mycket depp på sistone. Det är trist att vara så mycket sjuk men snart vänder det nog. Jag ska sluta irritera mig på situationer och människor jag inte kan påverka. Inte bry mig om den snäsiga expediten i kassan eller den långa kön på vårdcentralen. Tänka att Axels skidstrumpor, Tildas ena skidvante och nyinköpta fleecebyxor inte har försvunnit för alltid från dagis. Inte stressa upp mig för att tvättkorgen alltid innehåller minst tre ton tvätt oavsett hur många maskiner som körts. Blunda för smutsiga fönster, en ständigt överfull och grusig hall, leksaker överallt, diskmaskiner att tömma, obäddade sängar och oigenkännlig matkladd under bordet. Jag ska försöka bli lite mer som Axel - som när han ser att ingen hunnit ta bort torkluddet från torktumlaren - nästan skriker ut ett.
- Jaaaaa!
Han gillar verkligen torkludd och noggrann är han också när han gnuggar in minsta dammkorn i luddbollen. Ja, snacka om att se tjusningen i det minsta lilla!

onsdag 3 februari 2010

Vadå sova hela natten?

Läser i reklambladet från Pampers som damp ner i brevlådan trots "ingen reklam men gärna Ikeakatalogen-skylten". De har gjort en enkät där småbarnsföräldrar fått svara på NÄR deras barn börjar sova hela natten (alltså frågan OM de sover hela natten fanns inte med). 60 procent svarade "när barnen var 0 till 3 månader". 60 procent!!!! Herregud - vad har vi gjort för fel med våra barn? Axel som snart blir fyra vaknar fortfarande varje natt. För att inte prata om Elvira som en riktigt bra natt bara vaknar fyra gånger. Och jag som trodde att barn som ammas vaknar oftare på natten. Men det kan ju inte bara vara 40 procent som ammar när barnen är riktigt små? Vad gör alla andra som vi har missat?

måndag 1 februari 2010

Telefon-tanten

Rätt eländigt känns det just nu - det måste jag bara säga. Efter många veckor - ja till och med månader - med sjuka barn känns det tungt. Det är alltid någon i familjen som är sjuk och jag har varit inomhus i nästan en månad i sträck. Oron för mamma är alltid närvarande. Och så i helgen blev jag själv sjuk igen. Jag fick så fruktansvärt ont i halsen i fredags kväll och på söndagkvällen var halsondan lika intensiv. Det riktigt bultade i halsen och när jag var tvungen att svälja var jag tvungen att "ta sats" och stålsätta mig. "Nu gör jag det". Efter ett besök på närakuten sent i går kväll fick jag konstaterat halsfluss och har nu påbörjat en penicillinkur.

När jag ringde närakuten vid 17-tiden på kvällen ville jag boka tider till så många som möjligt i familjen, för att kolla om vi alla fått halsfluss. Men kvinnan som svarar i telefon sa att hon omöjligt kunde boka in så många tider eftersom jag ringde så sent (de stänger 22) och de hade dessutom bara en läkare i tjänst. Nej, jag fick EN tid tilldelad mig som jag på nåder kunde dela med ett av barnen. "Trots att det belastar en redan överbelastad doktor", som hon sa. Och min vana trogen tackade jag och la på. Men efter en stund tänkte jag- vad fasen! Om det nu är halsfluss kanske alla har det och då måste jag åka dit med resten av barnen i morgon igen. Det kan ju inte ta många sekunder att i alla fall titta i halsen på tre personer till. Så jag ringde tillbaka. Och efter mycket om och men - och efter att jag själv brustit ut i tårar, trött och sjuk - fick vi så tider till tre personer. Men hela familjen åkte dit och väl inne hos läkaren frågade han vilka som skulle undersökas.
- Helst alla, men det fanns bara tre tider.
Han muttrade något ohörbart och sa sedan att det inte vara några problem att kolla alla, vilket också var gjort några minuter senare. Och skönt nog konstaterades att det bara var jag som hade halsfluss.

Men varför, varför, varför ska man behöva slåss med trötta problemorienterade tanter i telefon? När vi kom till närakuten befann sig två personer i sällskap i väntrummet som inväntade ett provsvar och efter oss kom ytterligare en patient. Sedan var det helt tomt - och då var det ändå en hel timme kvar till stängning. Jag undrar om telefontanterna förstår vilken skada de gör? Inte bara den huvudvärk de ger stackars patienter men också hur de påverkar bilden av närakuten - de är ju första intrycket, ansiktet utåt. Och vad har vi som patienter egentligen för "vårdval"? Inte blir det bättre för att vi väljer en annan närakut med samma trötta inställning...

onsdag 27 januari 2010

Äntligen på isen

På vintern åker vi slalom så fort möjlighet ges - det här med skridskoåkning har därför kommit i skymundan. Men Tilda, som gillar nya utmaningar, har länge velat lära sig. Förra februari fick hon ett par skridskor i födelsedagspresent - men eftersom fjolårets Stockholmsvinter bestod i mestadels +5 och regn - hade skridskoisarna förvandlats till plaskpölar. Först förra helgen blev det äntligen dags för premiärtur. Men trots att det var mycket svårare än hon trott - och trots att det redan vid första fallet gjorde rejält ont i rumpan - gav hon inte upp. Hon bara fortsatte och fortsatte -vilken fighter hon är min lilla tjej!

Drömmar om sol

- Mamma jag vill inte vara sjuk längre.
Axel var uppgiven i går kväll när han var på väg i säng. En tredje feberomgången sedan nyår är inte kul för någon. Samtidigt är jag så tacksam över mina i övrigt friska barn - alla har inte sådan tur. Men vad är det med den här vintern som gör att det känns så tungt? Sneglar på resor till solen och drömmer mig bort. För 26 tusen pix kan vi ta familjen till ett sparesort på Kanarieöarna i mars. Ska nog köpa mig en trisslott i dag...

måndag 25 januari 2010

Outtröttlig

Snabb som en vessla, outtröttlig som en duracellkanin och envis som sin far - Elvira kommer långt med dessa egenskaper. När diskmaskinsluckan öppnas är hon där inom tre sekunder - oavsett var i lägenheten hon befinner sig - och då har man precis hunnit plocka i EN gaffel. Jag förstår inte att matrestskladdiga tallrikar är roligare än en proppfull back med plingande, prasslande och sjungande leksaker i alla dess mönster och färger. Hon har en enda leksak som hon gillar, en tuggring som gnisslar när hon gnager på den, och den kan sysselsätta henne i säkert två minuter. Eftersom hon ständigt är i rörelse är det ingen som vet om hon lärt sig att sitta och jag kan därför förstå Axels förvåning när han för en stund sedan hittade Elvira sittandes (!) bitandes på älsklingstuggringen.
- Kolla mamma, hon sitter!?

När vi vid 24-tiden på kvällen - som vanligt på tok för sent - äntligen kommit i säng passar hon ofta på att piggna till. Och det är då duracellakninen vaknar. Hon kryper och klättrar runt i sängen och över oss i en aldrig sinande energisk iver. Aldrig hade jag trott att det skulle göra så ont att ha en bebis - jo att föda fram den så klart - men inte att en snart åttamånadersbebis kunde åsamka sådan fysisk smärta. Som när hon där i klättertagen får tag i en hårslinga i nacken med sina småkladdiga fingrar och drar allt hon orkar. Eller när hon ställer sig upp och håller balansen genom att borra in naglarna i min kind - ja då gör det ont på riktigt. Och samtidigt är jag så svimfärdigt trött att jag ger vad som helst för att sova - men duracellkaninens batteri tar aldrig slut...

torsdag 21 januari 2010

Trångt

180 cm/5=36 cm = utrymme i bredd i sängen per familjemedlem. Vi har för närvarande tre nattvandrande barn - ja en får väl räknas som krypande - som kommer till oss varje natt. Eftersom barnen är betydligt mindre än oss vuxna skulle man ju kunna hoppas att detta på något sätt skulle korrelera med platsen de tar i sängen. Men icke! Ett barn på drygt en meter- som ser rätt liten ut ståendes- som sedan lägger sig på tvären i sängen har ju redan tagit mer än halva utrymmet. Och två till som gör på samma sätt - ja ni fattar... Och även om barnen hållit sig till sina 36 centimeter så inser man snabbt att 36 centimeter inte ens räcker till en inte alltför axelbred tjej som jag själv. I går natt vaknade jag dessutom av att utrymmet på längden förkortats avsevärt - jag fick helt enkelt inte plats med benen längre. I min mitt halvkomiga tillstånd var jag nära att bara knuffa till det som låg i vägen för att få räta på benen - tills jag insåg att det var maken som lagt sig i fotänden i ett desperat försök att sno åt sig lite space...

tisdag 19 januari 2010

Färdigkalasat


Det har redan börjat. Strumpbyxor i rosa och lila har bytts ut mot svarta eller jeansfärgade tights. Gulliga toppar med söta figurer har kastats till förmån för coola tröjor med glamor-glittrigt mönster. Kvaliteten på skor mäts inte i värme och vattentäthet - det ska vara höga skaft och äkta skinn. Mer och mer tid spenderas på egna rummet dit nyfikna småsyskon förvägras inträde. Och nu senast - det är slut på kalas för att fira födelsedagen. Nu är det DISCO som gäller. På LOKAL. Bästa kompisen hade sitt i söndags och nu är det bara några veckor tills Tilda ska fira sin sexårsdag. På väg till dagis i morse försökte jag säga att det går jättebra att ha disco hemma också. Som svar fick jag en mördande blick och efter det var det färdigsnackat...

måndag 18 januari 2010

Ficklampans användningsområden


Axel är bekymrad över att tulpanerna - som inhandlades för några dagar sedan som ett sätt att täcka upp för borttagna tomtar och efter-semestern-döda blommor - redan ser lite vissna ut. Men alltså tulpaner - jag vet inte hur man får dem att hålla mer än några dagar. Jag tar bort en bit av stjälken och fyller på med nytt kallt vatten emellanåt, men inte hjälper det. Men Axel sa i morse:
- Mamma det räcker inte med vatten för att blommorna ska må bra. De behöver ljus också. Vänta lite, jag har en idé.
På bilden: Axel med ficklampan i högsta hugg. Min smarta lilla kille.

fredag 15 januari 2010

Vill inte se

"Katastrofen övergår mänskligt förstånd" "Barnen skalvets offer". Bakom tidningarnas katastrofrubriker anar jag det oerhörda lidande för människorna på Haiti efter den stora jordbävningen i tisdags.
- Vi tror att omkring två miljoner barn kan få känslomässiga skador som följer dem livet ut, säger en representant på Rädda Barnen.
När FN-högkvarteret, som byggts för att klara jordbävningar, föll ihop som ett korthus inser jag att det inte kan finnas något kvar av alla de kåkstäder och dåligt byggda hus som befann sig ännu närmre skalvets epicentrum. Bilderna som kavlas ut är ohyggliga. Kan inte, vill inte ta in allt jag läser och ser. Det är för hemskt. Skänker en slant till Unicef men känslan av vanmakt och västvärldens skuld sitter som en sten i bröstet.

onsdag 13 januari 2010

Artificiella solstrålar

Aldrig har jag väl längtat så mycket till värmen som nu. Min värsting-månad är annars november, när allt är grått, mörkt och allt som oftast superslaskigt. Jag brukar må bättre i januari när ljuset sakta återkommer och det nya året inletts. Men nu, nej det är fortfarande för tungt. Jag gillar snö och riktig vinter men det känns som den här stränga kylan har gått hårt åt barnen. Sjukdomarna avlöser varandra och Tilda har haft jobbigt med luftrören sedan november. Elvira stackarn har fått torrhetseksem över hela kroppen och Axel verkar återigen hängig. Jag börjar bli så desperat att jag längtansfullt sneglar åt Birka Paradise-annonsen i tidningen. För 450 kronor per timme (plus själva resan) kan familjen hänga vid poolen under den artificiella solen. Plötsligt glömmer jag att jag ogillar båtresor i mörka, kalla vatten och förtränger att "soldäck" troligtvis är överfullt av gapiga föräldrar som hyssjar åt vilda snoriga ungar.

Men det som värmer i kylan är samtalet från mamma. Medicinen äter på cancerjävlarna.

måndag 11 januari 2010

Bara nitton kvar


I lördags ramlade så Tildas första tand äntligen ut. Ja, jag vet att det är gammal skåpmat - mamma publicerade det redan samma dag på sin blogg. Men jag har upptäckt att semester för mig = noll tid till blogginlägg. Tanden trillade i alla fall ut av sig själv och landade på badrumsgolvet. Jag insåg tidigt att jag själv på intet sätt kunde påverka när den verkligen skulle lossna, eftersom Tilda väldigt bestämt sa nej till all typ av vickning. Ett tag fick jag en sån extrem lust att bara rycka till i tanden och jag sa till och med att min mamma gjorde just så (kan vara en efterkonstruktion...). Men herregud vad den tjejen kan vara bestämd - ingen fick röra!

Men till slut var alltså tanden ute och tandfen kom och lämnade två guldpengar - något Tilda innerligt önskat, så att hon kunde ge en till lillebror. Min generösa tjej! Hon är nu väldigt stolt över gluggen och tycker att hon redan ser ut som en sexåring, fastän hon inte fyller förrän nästa månad! Allt kunde ha varit frid och fröjd, men så var det ju bara en liten detalj som jag blev påmind om i morse.
- Mamma, det gör ont i tanden bredvid gluggen. Den kanske har blivit lös nu?
Javisst ja, bara nitton tänder kvar att tappa...

Stinkbomb

- Men vad är det som luktar?
När vi kom hem efter två och en halv veckas bortavaro slog en minst sagt äcklig lukt emot oss när vi öppnade lägenhetsdörren. Jag trodde först att totalt uttorkade hyacinter kunde ge ifrån sig en oangenäm odör - och särskilt gott luktade de inte - men den riktiga boven låg i brödkorgen. Blä! Anders tror att det gröna kan ha varit nån slags baguette eller frallor... Bredvid detta oigenkännliga bröd låg en Lingongrova i toppskick - helt utan mögelangrepp. Måste se till att hitta ett nytt favoritbröd till Axel...

tisdag 5 januari 2010

Schlip, schlip

- Jag ka inke pata schom vanligt efterschom jag ha en lösch tand - schlip, schlip.
Så lät det från Tilda i förra veckan. Det där sista var ljudet från när hon försökte få undan saliv utan att komma åt tungan med tanden. Efter några dagar var tanden så lös att jag tänkte att nu trillar den ut vilken sekund som helst - men inte! Det verkar snare som tanden har satt fast sig igen (kan den det?) och nu är den bara så där jobbigt lös igen - alltså så där så att allt blir svårt att äta och det gör ont när hon kommer åt den med tungan. Till och med Axel börjar undra om tandfen någonsin kommer att dyka upp...

Tanden har fått extra mycket fokus de senaste dagarna eftersom vi tvingats vara inomhus på grund av förkylning, hosta och feber. Det är så klassiskt - mycket jobb inför jul och sedan träffa släkt och vänner för att fira helgerna. När vi därefter ska varva ner och umgås i bara familjen kommer sjukdomarna som, ja - ett brev på posten. Men det är småpotatis i sammanhanget. Mamma har kämpat som f-n den senaste tiden. Efter strålbehandlingen mot tumören i käken fick hon blåsor och sår i hela munnen - en tydligen vanlig biverkning som ingen berättat om före behandlingen... Under flera dagar kunde hon varken prata eller äta. Åh mamma, hur mycket ska du behöva stå ut med? Jävla, jävla sjukdom.

fredag 1 januari 2010

Dragen

Vaknade i går av tisslande från Tildas säng. Axel hade krupit upp till henne och nu låg de och filosoferade. Hörde Axel säga:
- Elvira är verkligen gullig.
- Jaaa.
- Men hon drar mig ofta i håret.
- Ja det gör hon på mig också. Men Axel när du var liten drog du mig i håret på samma sätt. Jag har alltså blivit mer dragen än du!

Bara så dagen efter

Mycket firande har det varit på sistone. Det började redan helgen innan jul med tjuvstart och minijulafton (som inte var särskilt mini med tanke på att jultomten dök upp redan då och hade med sig mååånga paket). Detta följt av riktiga julafton med ännu en tomte och fler paket och sedan alla andra juldagar och därefter i går en lyckad nyårsafton. Sälen, riktig vinter, nära vänner, många barn, skön stämning - det är så jag vill ha det. Under dagen när vi höll på med förberedelserna fick jag en sån härlig lyckokänsla. Jag gillar att det blir lite rörigt - men utan stress - och att alla hjälps åt. Eller alla och alla - själv vek jag nog bara servetter och tände ljus... Men som tur var fanns det andra som gjorde desto mer. Och i dag är det bara så... dagen efter. Och det är så skönt! (Även om jag saknar några av vännerna som fick åka hem tidigare än tänkt). Efter pulkaåkning på tomten och schyssta oxfilérester till lunch slappar barnen till tecknat. Hoppas, hoppas, hoppas de somnar på mindre än en timmes nattning i kväll (och att jag själv håller mig vaken). Så jag får frossa i snacks, godis och skräptv!