Hungerkänslighet

Som en äkta I-landsmänniska med I-landsproblem har jag dragit mig i flera veckor för att gå och ta några prover på vårdcentralen. Anledningen - jag måste gå dit på fastande mage, alltså ingen mat eller dryck på morgonen. Och för en sån som jag känns det nästan ouppnåeligt.

De som känner mig vet att jag är smått manisk när det kommer till mat. Och då menar jag definitivt inte på så sätt att jag räknar kalorier. Nej, jag vill äta ofta och mycket och kan absolut inte hoppa över ett mål mat.

Jag har exempelvis tvingat min man att, på vår första sommarsemester, åka med mig från Fårösund till Visby mitt i natten i extremt dåligt väder. Bara för att få tag på en hamburgare.

Och på vår första skidresa, efter en lång skiddag i backen, började jag gråta när jag inte fick någon kvällsmat - eftersom restaurangen hade fullt och närbutiken stängt. Med följd att jag länsade de lilla som fanns i kylskåpet - som var tänkt till frukost -utan att lämna särskilt mycket till min man. Samma man som är helt övertygad om att jag skulle klara cirka två minuter i ett Robinson-program, innan jag skulle bli helt förvirrad och sedan falla ihop av hunger.

Och jag vet att det är förmätet, så många människor på denna jord som lider av svält, men jag är ändå nöjd över att jag grejade det. Jag grejade att stå på benen med någorlunda förnuft i behåll. Att köa på vårdcentralen. Jaga min vilda ettåring. Ta mina prover. Och under tiden hålla mig borta från mat och dryck. Vilket blev från det jag vaknade fram till 11.30. Men då var jag i och för sig rätt komig. Så om någon träffade på mig i måndags och tyckte att jag betedde mig underligt, ja rentav oförskämt. Jag ber om ursäkt. Jag hade bara inte ätit.