I väntan på tandfen

- Mamma det här är första gången jag åker skidor med en lös tand.
Min älskade lilla Tilda gjorde denna reflektion i backen tidigare i dag. Ja, det är stort det här med första lösa tanden och hon har ju rätt - aldrig tidigare har hon åkt skidor och samtidigt kunnat vicka på en tand med tungan. Under flera års tid har hon undrat när det egentligen kommer att bli dags - till slut har hon nog gett upp hoppet - men för ett par dagar sedan kunde vi konstatera att det tand-onda faktiskt berodde på en lös tand. Nu är svårigheten att kunna äta utan att det gör alltför ont. Livliga diskussioner pågår också med lillebror om hurvida tanden senare ska placeras i ett glas vatten eller under kudden - allt för att tandfen ska hitta den och förvandla den till en guldpeng. Rätt gulligt är det även om tandfe-kunskaperna garanterat kommer från nån Disneyfilm på tv...

Vem använder julfrimärken?

00:45 natten till den 22 december.
- Åh nej, fotografierna passar inte i korten.
Anders lät något trött när insåg att fotografierna på barnen var tvungna att klippas till för att passa i julkorten. Som vanligt var vi ute i sista stund med julhälsningarna. Om det skulle finnas en teoretisk chans att för dem att komma fram innan jul skulle de postas morgonen därpå. Det kändes enkelt när jag köpte kort, julstämpel och glittrig penna någon månad tidigare - nu skulle vi bara stämpla, skriva och limma. Men smarta som vi är väntade med att ta ett foto till kvällen den 21 och sedan skulle allt göras klart... Det hade ju så klart varit lättare med såna där färdigtryckta kort där man bara skriver under med namnen på familjen. Men har man en gång börjat med fotografier på sina små älsklingar kan man tidigast sluta när ungarna flyttat hemifrån. Medan Anders fixade med korten denna kväll höll jag på att slå in en miljon julklappar samtidigt som jag sprang runt och letade grejer som behövdes när vi skulle åka iväg dagen efter. Självklart hade inte alla julklappar inhandlats heller...

Tänker att jag nog aldrig använt julfrimärke på mina julkort. I sådana fall måste det varit långt innan jag fick barn. Nä, julfrimärke passar nog inte Anders och mina personligheter - alltså såna som vi har på något underligt sätt alltid för mycket att göra. Det mesta - för att inte säga allt - görs i sista sekund.
För vissa människor verkar allt "fixande" så himla lätt. Hur lyckas de med att ha vävda namlappar isydda i barnens kläder, baka pepparkakor på icke-Konsum-fusk-deg till luciafikat på dagis, bjuda på middag i ett välstädat hem utan att få huvudvärk, framkalla semesterbilder och sätta in i album och kanske det allra svåraste - skicka julkorten med julfrimärke...? För mig är det ett mysterium.

Men nu sitter jag här på julaftons kväll och pustar. Vi lyckades baxa hela familjen till julfirandet och julmaten har lagats och ätits (kan i och för sig inte ta på mig äran för tillagningen). Tomten har levererat snyggt inslagna paket. Och julkorten verkar ha letat sig fram till åtminstone några i bekantkskapskretsen redan den 23. Tjohej!

Monster och Mamma Mu

Barn drömmer ofta drömmar som är som hämtade ur värsta vuxen-skräck-filmer. Både Tilda och Axel har många gånger berättat historier som gör att kalla kårar sprider sig över hela kroppen. Jag känner mig ganska hjälplös som förälder när jag försöker trösta och lindra oron. Värst var det under den långa period då Axel inte förstod att drömmarna var just drömmar. En natt drömde han att vi åkt ifrån honom med bilen och han var väldigt arg på oss när han vaknade. Hur vi än försökte förklara gick det inte eftersom han var helt säker på att det hänt på riktigt. Snacka om att känna sig maktlös! Nu på senaste tiden har det varit mycket drömmar om att ramla ner isvakar (han skulle nog inte fått se Ice Age ändå...) blandat med de vanligt återkommande monstermardrömmarna. Så jag höll andan när Axel för någon dag sedan sa:
- Mamma vet du vad jag drömde i natt?
- Nej.
- Jag drömde att Mamma Mu kramade mig! Och det gjorde Kråkan också!
- Tack gode gud!

Djupsnö och julklappsköp

I värsta snöyran passade jag på att flänga runt hela stan på jakt efter julklappar. Det här med tajming är inte min grej... Jag pulsade fram med barnvagnen i snöblåsten som gjorde sikten till mjölk, medan mascaran bildade svarta ränder på kinderna (som om det spelar någon roll...). Men jag känner mig ändå helnöjd med dagen - strapatsfylld resa genom stan till trots. Förutom ett bottennapp på Bondelid vid Fridhemsplan där jag skulle hitta en kompletterande julklapp till Anders - förlåt systeryster för att jag lurade med dig dit! - blev det en del lyckade köp till barnen.

Förra året åkte jag till Toys r us i Kungenskurva och handlade - likt många andra stressade föräldrar - plastiga skräpleksaker i grälla färger. Ni vet sådana där leksaker som gärna innehåller någon fruktansvärd melodislinga eller motorljud som riskerar att omvandla den mest sansade människa till psykfall. Men inte i år inte. Nu valde jag istället Krabat på Folkungagatan. Lagom stort och klart överblickbart - vilket passar mig som får negativ puls av stora affärer - och bara jag och en annan kund i affären. Dessutom trevlig personal och ett bra urval av fina leksaker (nej, jag har inte fått betalt för dessa ord). Så trots att jag inte hann äta lunch och trots att jag fick dra två trötta barn på snow racer från dagis och samtidigt köra vagnen i djupsnö och bära julklappspåsar - känner jag mig nöjd. Och jag tänker inte klaga på snön - lika lite som jag klagar om det blir värmebölja på sommaren. Nej vintervitt gör allt vackrare. Det får mig att tänka på vintrarna när jag var liten när det alltid var tjockt med snö och vi åkte snow racer varje dag!

Mamma i tankarna

Sjunkande markörer innebär att mammas senaste cellgifter verkar och att medicinen äter på de små jävlarna i kroppen. Det känns fantastiskt roligt att höra efter månader av negativa besked. Det förra cellgiftet slutade att verka och tumörerna växte åter i storlek. Mamma har också lidit svårt att den tuffa värken i käken som beror på en nyupptäckt tumör där. I dag inleder hon strålbehandling mot den tumören. Mamma, om du läser detta - mina tankar är hos dig!

Och grannarna bara sover...

Varje kväll när jag ska gå och lägga mig inträffar följande:
Shit nu har 22-nyheterna börjat, jag borde redan ha gått och lagt mig vid det här laget med tanke på att jag ska amma 4-5 gånger (eller fler) i natt. Och grannarna mitt över (de med sneda stjärnan) har som vanligt kommit i säng 21:30. De går säkert och lägger sig så tidigt bara för att stressa mig.
22:01 Jag är ganska hungrig. Ska bara äta en tallrik yoghurt innan jag lägger mig.
22:02 Tittar in i kylen, ska precis ta fram yoghurten. Åh nej, Elvira skriker igen.
22:03 Ammar i fåtöljen framför nyheterna.
22:05 Ammar
22:20 Ammar
22:40 Ammar
22:59 Ammar - skit nu börjar det bli riktigt sent.
23:30 Ammar - har gett upp, blir ingen tidig kväll i kväll heller.
23:57 Lägger ner Elvira i sängen igen. Springer till köket eftersom jag vid det här laget inte kan tänka på något annat än min yoghurt. Känns som om jag kommer att svälta ihjäl under natten om jag inte får äta.
23:58 Äter samtidigt som jag hör att Elvira börjar vakna igen. Slänger i mig yoghurten och går in i badrummet får att borsta tänderna.
23:59 Hör hur Anders försöker lugna den vid det här laget galet uppjagade Viran som nu skriker i högan sky.
00:00 Ammar igen.
00:10 Ammar fortfarande
00:någonting. Har somnat medan jag ammar.

Slutsats: Det är min eviga hunger som ställer till det. Om jag hade gått och lagt mig första gången Elvira skrek hade jag somnat under amning klockan 22:någonting. Jag kanske kan skaffa några powerbars eller nåt att ha vid sängen...?

Snöns inverkan på humöret

Det var två mycket lyckliga barn som gick till dagis i morse.
-3 och snö verkar ha en positiv inverkan på humöret. Snälla gör denna vinter vit - allt blir så mycket enklare då. Axel trodde knappt det var sant när han kom ut för dörren.
- Va, så här mycket snö här!? Det är inte bara i Sälen det kan snöa!
Jag förstår honom med tanke på att det var snö här typ tre dagar hela förra vintern. Han glömde till och med att hans ben inte fungerar när han går till dagis (han måste alltid åka på ståbrädan eftersom han säger att hans ben inte kan gå hela långa vägen...). Men den här dagen sprang och skuttade han utan - i alla fall synliga - tecken på benskador. Och till och med morgonsura mamman log :-)

Tomtarna och tärnan

Vaknade i morse av att Elvira klättrade på mitt huvud. Kände en oerhörd glädje över att Anders nu var hemma igen och kunde ta hand om henne medan jag fick krypa ner i sängen en stund till. Snacka om att kudden var inbjudande! Vid nio vaknade jag igen - denna gång av en tomte och en tärna sjungandes "Sankta lucia" (med stöd från bebistomten och hustomten). Åh vad fint! Det är något i kombinationen barn i lussekläder och julsång som jag tror tilltalar alla föräldrar - det är helt enkelt omöjligt att inte bli berörd. :-)

Felprogrammering

Klockan fyra på eftermiddagen är jag så trött att jag skulle kunna somna ståendes. Det är tur att barnen skriker efter mat och uppmärksamhet vid den tiden, annars hade jag nog somnat ifrån alltihop.. I dag var det extra jobbigt eftersom Anders är iväg på sin farmors begravning. Tankar till henne och hela familjen.

Barn är ju experter på att känna av stämningar och mina vet direkt när jag har svårt att räcka till. De reagerar då med att kräva extra mycket uppmärksamhet och kärlek. Omöjligt uppdrag med andra ord... Inte förrän halv tio i kväll hade alla tre somnat och nu - från att ha varit illamående av trötthet - är jag pigg som aldrig förr! Det måste ha blivit någon miss i programmeringen av mig. Jag är tydligen inställd på sömn mellan 16 och 22 - men sedan kan jag lätt vara uppe och parta hela natten.
- Va, ska ni gå och lägga er nu? Bara en liten stund till...?

Vuxentid

Den var nog ett tag sedan jag var ute en kväll. Barnen verkade i alla fall milt chockerade när jag gick hemifrån strax innan läggning i onsdags. Till och med Viran fick stanna hemma.
- Vart ska du gå nu så här sent? (Klockan visade halv sju...)
Jag hade stämt träff med några mammor från dagis på kvarterskrogen. Fick sitta i lugn och ro och äta mat och prata i flera timmar - superskönt! Kände mig nästan som en ny människa när jag kom hem strax före tio. Mer behövs tydligen inte! Anders hade nog haft det lite svettigt - Viran var vaken i princip hela tiden. Jag såg honom senare tröstätandes en Ben & Jerrys direkt ur förpackningen - i rena Jennifer Aniston (Vänner)-stil...

Dödliga pepparkakor

- Mamma vi ska få pepparkakor på dagis, men det är lim på dem så om man äter dem dör man.

Axel var väldigt upprörd när han berättade detta för några dagar sedan. Och tacka f-n för det. Pepparkakskalendern där de lottar ut en pepparkaka varje dag till ett barn hade dagens datum skrivet med rödfärgat lim. Glädjen för det barn som vunnit en oätlig pepparkaka blev alltså kortvarig... Troligtvis klarade man av att äta den med livet i behåll men särskilt nyttigt kan det ju inte ha varit. Tänker att det är ungefär som om jag gett barnen varsin godispåse i lördags och dränkt dem med stopp-och väx... Men det verkar som om fler föräldrar än jag själv tyckt att det var aaaningen olämpligt med giftiga pepparkakor till små barn. I går när jag hämtade hängdes nya pepparkakor upp på rad - denna gång med datum i glasyr...

Radiolänk

Och här är länken. Det låter inte riktigt som jag eller hur? Jag är med alldeles i slutet, sista punkten på programmet.

http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p4_knattetimmen_091207121755.mp3

Radiodialog

Har precis haft ett snack med Malin Alfvén och Louise Hallin i Sveriges Radio P4 i programmet knattetimmen! Tog fatt i telefonen och ringde in när de uppmanade föräldrar att höra av sig med frågor kring barn. Jag ville fråga hur man ska hantera matvägrande barn som absolut inte vill sitta med vid middagsbordet. Skönt nog fick jag bekräftelse på att man aldrig ska tvinga barn att äta, utan det är bara att släppa alla krav och låta barnen äta när de är hungriga. Toppen! Skriver mer när programmet läggs upp på webben. Nu ska jag ut och äta lunch med min kompis Ingela- härligt!

Berg- och dalbana

Tjong in i betongväggen. Nej, jultomtesmurfen som var dagens present i julalmanackan uppskattades inte av Axel. Men han får ju i alla fall utlopp för sina känslor - det är inget som sopas under mattan här inte. Besvikelser av diverse slag - som att det bara finns röda äpplen hemma istället för favoriten gröna - tar sig ofta i uttryck med att något flyger in i väggen och sedan en språngmarsch in till rummet. Men humöret kan snabbt förbättras med hjälp av små medel. Ofta är det blodsockret som är i botten och när det är avhjälpt med frukt eller grönsaker hjälper han gärna till med dagens lunch eller middag. Det är kul att se hans iver när han hackar, steker och rör runt.
- Jag är kocken, mamma!

Med humörsvängningar i tanken kan jag inte låta bli att undra hur föräldrar gjorde "förr i tiden" med sina 3- 4-åringar? Då när barn skulle "hållas på mattan" och ses och synas så lite som möjligt. När jag ser på mina barn och märker hur deras känslor åker berg- och dalbana likt en tonårings - och trots allt känner att det är bra att de vågar vara bråkiga och ta plats. Då undrar jag hur gårdagens barn egentligen mådde - innerst inne...

Vadå julstress?

När jag var ute och promenerade med Viran på söder råkade få syn på en möjlig julklapp till Anders i ett skyltfönster. Jag gick in och frågade killen som jobbade där hur länge det var öppet köp på julklappar.
- Julklappar? Ööööhhh det har jag inte tänkt på än. Det är väl långt kvar till jul!? Men säg ett datum så kör vi på det.

Man skulle ju kunna tro att alla handlare så här vid andra advent kände av den berömda julruschen och gjorde allt för att toppa fjolårets julklappsrekord (för varje år säljs ju bara mer och mer klappar). Men vissa har uppenbarligen missat att det är december.

Men alla ni som känner er stressade inför jul. Ta en tripp till Hornsgatan och chilla lite... Det kan dock hända att presentsnöret uteblir på klappen. De kan ha missat att beställa det inför jul.

Surkärring

Var surkärring på dagis i går. När solen lyste och luften var hög och klar passade de på att vara inne hela dagen... Jag kunde inte låta bli att kommentera detta när jag kom och hämtade. Så här års när det nästan är mörkt, grått och fuktigt för jämnan måste man bara ta vara på fina dagar. Barnen (och de vuxna också för del delen) måste ju bara bli trötta av att andas taskig inomhusluft hela dagen.

Och i dag regnar det, men jag hoppas på att få andas fjälluft snart! Vi åker till Sälen i jul, men det är alldeles för lite snö än så länge. Bara 18 cm snödjup och 12 liftar öppna. Följer utvecklingen och kollar webbkameran som visar backarna i Hundfjället.
http://www.skistar.com/salen/svenska/mer_info/webbkameror/hundfjallet_e8:an.app

Skräckis

Mina nätter är som hämtade ur en skräckfilm... Varje gång jag är på väg ner i djupsömn hörs ett illskrik (alltså ett sådant typ av skrik som innebär att man sätter sig käpprätt upp i sängen i ren förskräckelse) från min gulliga lilla bebis. Min gulliga lilla bebis som kanske är aaaaningen mindre gullig just då... Det här händer tre/fyra gånger varje natt och det är liksom inte läge då att lägga henne i spjälsängen, sjunga en vaggvisa och ge henne nappen. Nej, det enda som hjälper är att snabbt som tusan ge henne den endaste sak på hela jorden hon vill ha - alltså tutten. Sonen vaknar också ett par gånger varje natt, så det blir inte så mycket sömn däremellan... Läser i tidningen att det finns en sak som är den allra viktigaste för hälsan (såväl den inre som yttre). Att sova! Inte konstigt att jag hajar till när jag ser mig själv i spegeln på morgonen... Försöker verkligen att vara trevlig och svara maken när han säger "God morgon", men det är stört omöjligt att öppna läpparna, eftersom till och med de har blivit till bly. Men efter en skållhet dusch kan jag i alla fall ge svar på tal. Förlåt alla som träffar mig på morgonen! Jag är inte medvetet otrevlig - jag är bara i dvala...

Dripp dropp

Varför är det helt omöjligt att komma ihåg Elviras d-droppar? Dessa droppar av d-vitamin som alla barn under tre år ska ta varje dag för att hålla sig friska och starka i detta mörkrets land. Jag tycker själv att jag månar mycket om mina barns hälsa, men jag börjar verkligen undra över hur jag är funtad som inte kan komma ihåg denna enkla handling... Jag äter själv vitamintabletter och klarar galant av att ta dessa varje dag. Men när det gäller min älskade lilla bebis glömmer jag det konstant.
- Behöver du fler d-droppar, frågar sköterskan varje gång jag går för att väga och mäta.
- Nej tack, säger jag. Det finns nog fortfarande en del kvar hemma.
Sanningen är att flaskan - som nu är ett halvår gammal - fortfarande ser orörd ut. Sist jag var där kände jag mig tvungen att tacka ja till en ny, eftersom jag gissade att flaskan borde ha varit tom vid det här laget...
Jag har till och med ställt flaskan på matbordet som en ständig påminnelse, men inte ens det har hjälpt...

Fram till för ett år sedan fick alla barn - sedan åtminstone 70-talet - ad-droppar, alltså droppar bestående av både a- och d-vitamin. Men efter flera årtionden har man kommit fram till att dessa vitaminer slår ut varandra och effekten uteblir! Hm... kanske kan det vara så att alla vi som växte upp med ad-droppar helt enkelt fått sämre minne - av vitaminbrist - och därför glömmer att ge vitaminen till våra barn? Jag måste bryta cirkeln!!! I dag har jag börjat!