Tjuren

- Mamma du var en tjur i morse.
Hm... jag lyckades nog inte så bra med att hålla humöret i schack om min son beskriver mig med de orden. Känner mig inte så stolt över att en treåring lyckas provocera mig så... Men i morgon tar vi nya tag - det har vi kommit överens om, Axel och jag. Och han säger själv att Axel-monstret nu bor låååångt ner i jorden, till och med under tunnelbanan...

Julskydd och hjulsaker

Jag gillar verkligen stjärnor i fönstren så här till jul. Riktigt längtar flera veckor innan första advent på att få lysa upp med lite extra ljus. Förra året köpte jag två vita pappersstjärnor med silvrigt glitter i snirkligt mönster som passar perfekt hemma. Det är bara ett litet problem - att sätta ihop dem! Snälla kan inte någon komma på en bättre konstruktion på dessa stjärnor!? Det är ju stört omöjligt att få ihop en knut som håller ihop både stjärnan och lampsladden utan att helt kvadda hela altet. De som känner mig vet att jag har noll tålamod för sånt... Och när man väl fått ihop stjärnan kommer nästa moment - att få det hela att sitta någorlunda rakt. Tur att jag har en man som kan ta vid när jag är nära att skicka ut hela julstämningen genom fönstret... Men nu hänger stjärnorna där så vackert - nästan rakt - och jag är så glad att över att jag har någon som kan hjälpa mig med "pilljobb". Denna någon som glittrar lika fint som stjärnan eftersom en del av "snirklet" numer sitter i skäggstubben. Jag slipper ha det som grannen mitt över - julstjärnor á la Pisa.

Tilda har ett stort intresse för språket och jag känner igen mig själv i henne när hon sitter och funderar över hur olika saker stavas och ljudar sig fram till orden. Liksom andra barn gillar hon att det närmar sig jul och av naturliga skäl är det mycket julsnack nu. I dag bad jag Anders sätta på hjulskydden till Elviras vagn varpå Tilda sa:
- Julskydd? Finns det sommarskydd också?

Trotsade svinis

Har spenderat på tok för mycket tid hemma... Men vad ska man göra när det känns som om svinisbacillerna attackerar från alla håll? Modersinstinkten är stark och jag vill skydda min bebis. Men i dag fick jag panik och tog tuben med Tilda och Elvira till min syster och svåger på söder. Underbart med miljöombyte och nya människor! Efteråt gick jag en stund med döttrarna i gallerian hemma. Det var verkligen mysigt att få lite tid med Tilda - min vackra, kloka tjej!

Men för mycket mörker och regntung himmeln nu. Letar desperat efter ljuspunkter. Känner mig känslosam och i behov av något spirituellt, som vacker musik. Det här berörde mig.
Sissel Kyrkjebø og Odd Nordstoga - Upp gläd er alla.
http://www.youtube.com/watch?v=oCw068hiR4g

Heja mamma!

Tankar till mamma som ligger hemma och kämpar. Biverkningarna av Xeloda är tuffa trots minskad dos. Hoppas bara att medicinen äter upp de små djävlarna.

Har du svampar i öronen eller...?

Än så länge är biverkningarna efter sprutorna milda. Tilda har ont i armen och är lite hängig och Axel klagar mest på ont på fotknölen (!), vilket troligtvis har en helt annan orsak... Men det verkar däremot som sprutan har påverkat hans humör. Han väckte mig fly förbannad i morse med orden:
- Mamma pappa säger att jag är ett Limebarn, men jag är ju Mandarinbarn (han syftar på dagisavdelningar).
- Han kanske bara råkade säga fel, eftersom du gick på Lime tills för några månader sedan? Du får väl säga till pappa att han sa fel.
Axel öppnar dörren till badrummet där Anders står i duschen.
- Pappa du sa feeeel!
- Vad säger du gubben? Jag hör inte när jag står i duschen. Kan du gå lite närmare så att jag hör vad du säger?
- Har du svampar i öronen eller?
- ? (Anders)

Tur

Jag trodde först att jag kommit fel när jag upptäckte att lugnet rådde på bvc, när jag kom dit i går för att skaffa influensavaccin till barnen. Inga panikslagna föräldrar som slåss för att komma först i kön och inga gråtande barn som för länge sedan tröttnat på att vänta. Efter fem minuter fick vi komma in till en cool sköterska som snabbt fixade tre sprutor. Elvira och Axel sa ingenting! när medicinen sprutades in. Lite jobbigt för Tilda att småsyskonen inte sa pip när hon själv skrek högt av förskräckelse...

Efteråt hade jag lovat glass på hamburgerkedjan som börjar på M. Barnen hade extremt svårt att bestämma vad de ville äta och för att slippa onödigt spring beställde jag både hamburgare, pommes, kycklingbitar, glass, kaffe, mjölk och läsk. 120 kronor fattigare lyckades jag baxa den överfulla brickan bort till ett bord där en mamma från dagis satt i lugnan ro och läste en tidning. Efter en minut upptäckte jag att jag glömt beställa vatten till Elvira. Jag bad därför dagismamman att passa barnen medan jag sprang bort till kassan igen. Två minuter senare säger Axel att han "fryser så förfärligt". Herregud tänkte jag - han som aldrig fryser - kan sprutan redan ha gett biverkningar? När han började hoppa med benen insåg jag problemet - kissnödig.
- Ursäkta, kan du passa barnen igen medan jag går med Axel på toaletten?
Åh nej, kostar det fem kronor!? Inga femkronor i plånboken... Fick leta upp en i personalen som kunde öppna. Puh, tillbaka till maten. När jag till slut hunnit ta en tugga på min, vid det här laget iskalla, hamburgare.
- Mamma, jag är bajsnödig! (Axel igen)
- Kan du vänta, frågade jag dumt...
- Nej!
- Eeeh, kan du passa barnen igen...?
Tillbaka till toan, efter att jag först letat upp samma kille i personalen.
- Kan du öppna igen...?

Summering:
Tur 1: att vaccin fanns till barnen. Nu har de två äldsta fått sina två spruter och minstingen sin första.
Tur 2: tur att det finns dagismammaor som kan agera barnflicka när man skaffat fler barn än vad som är möjligt att klara av...

Moving forwards

Hon har gjort det! Lilltjejen tog i går kväll sina första försiktiga krypsteg framåt. Och i dag fyller hon sex månader. Med risk för att låta gammal - men tiden går fort! Ska fira sexmånadersdagen med influensavaccinsspruta. Om nu inte vaccinet tagit slut - igen...

Pigg - not!

Det kan inte finnas en genetisk förklaring till att lilltjejen vaknar halv sex varje morgon. Hennes pappa och jag har har aldrig uppskattat arla morgonstund. Det är verkligen mysigt med tjejens "mamma mamma ma", men vid den tiden på dygnet önskar jag största möjliga tystnad. Nappen den flyger en halvmeter från hennes mun - om man nu vågar testa det knepet - för nu vill hon snacka! Halvt medvetslös av trötthet tänkte jag att vi tar morgonen som den kommer, barnen och jag. Men när klockan var 8:57 kom jag plötsligt på att äldsta tjejen skulle på utflykt klockan 9:00 och dessutom med buss och t-banan. En snabb blick på barnen - shit pyjamasar och halväten frukost - tuff match! De blev påklädning i rekordfart och en språngmarsch till dagis, vilket uppskattades av mellankillen som flög fram på ståbrädan. "Fortare mamma". Som tur för oss blev utflykten något försenad och vi hann! Koma-mamman (alltså jag själv) lyckades till och med vakna under joggingturen. Mysig lunch med mamma senare var balsam för själen...

Smygstart

Mörker, mörker, mörker. Längtar tills jag äntligen kan få lysa upp fönstren med julstjärnor. Vet inte om jag kan hålla mig till helgen... Barnen och jag gick in på blomsteraffären på väg hem från dagis och shoppade hyacinter till deras rum. De fick själva välja krukor. Superstolta skuttade de hela vägen hem för att ställa upp blommorna i sina fönster. Mamma ordnade alltid hyacinter till oss när vi var små och jag vill föra traditionen vidare.

Språkgeni

Mamma mamma ma säger lilltjejen. Hon kan redan prata!

Börja blogga

Börja blogga, börja blogga, börja blogga - ord som envist har ljudit i mitt huvud den senaste tiden. Antagligen har jag ett behov av att få ur mig de tankar som mal under dygnets alla timmar. Kanske har jag för mycket tid till just mina egna tankar nu när jag är mamma"ledig" med mitt tredje barn. Mycket tid - kanske för mycket - spenderar jag själv med lillan. Jag är så trött nu såväl fysiskt som psykiskt på grund av lite sömn och en ständig oro. Dels är det den alltid närvarande oron för barnen - att de mår bra och växer upp till starka och självständiga individer - och att mitt taskiga morgonhumör inte gör alltför stor skada... I morse klippte treåringen mig i tummen med en nagelklippare och då hade mitt tålamod absolut nått sin gräns... Varför kan jag inte hålla humöret i styr!? Men det som gnager i mig som allra värst nu är oron för mamma. Cancern har henne i ett fast grepp och vägrar släppa taget.