Huvudträngsel

Så länge jag har ammat barnen har jag sovit bra trots trängsel i sängen. Men egentligen behöver jag space när jag ska sova. Vill kunna vända och vrida på mig utan att riskera mosa en unge. Men det var länge sedan det fanns utrymme för det. Numer rullar jag in mig i täcket likt en kokong. Lägger mig längst ut på kanten och försöker gosa in mig i kudden.

På något sätt har jag väl vant mig vid minimalt madrassutrymme och trängsel, även om sömnen kunde vara bättre (obs! underdrift). Men min kudde - den vill jag ha för mig själv. Problemet är att jag inte är ensam om att gilla den. Samtliga barn - ja och även jag själv - tycker att den är så fantastiskt skön och vill gärna få en bit av den.

Elvira som numer skyr spjälsängen likt pesten har snott åt sig i princip hela dubbelsängen. Medan Anders och jag ligger och balanserar på var sin kant - för att inte trilla ur sängen - är hon kungen i mitten. Om hon bara hade kunnat sova på sin kudde i mitten hade det väl varit okej. Men nej, hon ska oftast ligga på tvären i sängen. Ibland har jag hennes fötter hamrandes i ansiktet och ibland trycker hon in bakhuvudet mot mitt ansikte och lägger sig på min kudde. MIN kudde!

Men de senaste nätterna har hon tydligen insett att min kudde inte bara är skön för huvudet - nej nu har hon förstått att den är utmärkt som madrass också. Under i stort sett hela föregående natten har hon likt en katt - dock utan dess smidighet - legat upprullad på min kudde. Och varje gång hon har vänt sig har jag fått en känga i ansiktet.

Om jag bara hade kunnat köpa tre nya kuddar av samma märken som min, så hade barnet kunnat välja användningsområde - kudde eller madrass. Men den finns inte längre i affären! Måste skriva ett desperat mail till tillverkaren och be på mina bara om nytillverkning. Jag vill ha min kudde tillbaka!

27 timmar på dygnet

Fasen, det känns som polletten fallit ner. Det är inte mig det är fel på, det är tiden!

Jag känner alltid att jag är ett steg efter. Hur jag än stressar på är jag alltid ett par timmar sen. Det här beror delvis på att jag är en sån som inte bör stressas på. Jag har en slags inbyggd seghet - vill man vara snäll eftertänksamhet - ja lite Skalman helt enkelt, även om jag inte på något sätt är på hans intelligensnivå. Nej, men jag gillar, likt honom, tid för tankar - och på morgonen avskyr jag jäkt.

Jag vill gå upp typ halvnio. Skrota ett par timmar, läsa tidningen, äta frukost läääänge, kolla mailen och facebook. Lång varm dusch och sedan är jag redo för dagen. Men än så länge har jag inte hittat någon arbetsgivare som visat förståelse för min morgonseghet (ja ingen i min familj heller för den delen). Så jag stressar på. Fastän hjärnan blöder och kroppen skriker.

Jag är garanterat inte ensam om att känna så här. Men det kanske är så att ni, precis som jag, är utpräglade kvällsmänniskor. För nu har jag läst det - svart på vitt i DN - vi kvällsmänniskor har för få timmar på dygnet! Morgonmänniskor vaknar pigga och hungriga och får ihop sin dag på de 24 timmar som finns tillgodo. Men vi kvällsmänniskor, vi är trötta när vi vaknar, har svårt att äta. Och hur vi än gör får vi inte riktigt ihop tiden. Alltid tidsoptimister, alltid ute i sista stund - och ofta försenade. Varför? Jo vi behöver egentligen 27 till 28 timmar på dygnet för att funka bra.

Men jag antar att någon förändring gällande antal timmar per dygn inte är att vänta. Vi har ju det där med jordsnurren att ta hänsyn till också. Men en liten tröst är det ändå när jag i sista sekund rusar vidare till nästa möte, att jag skulle varit i god tid om jag fått mina tre till fyra extra timmar.

Fel, fel, fel

Nej! Det var inte de beskeden vi ville ha.
http://agnla.blogspot.com/

Sju eller åtta?

Ur led är tiden. Ja, åtminstone verkar inte mina barn fatta det där med vintertid. För hallå! Det är ju meningen att de ska bli tröttare på kvällarna och piggare på morgnarna. Men av det märks - absolut intet. Nej, de är som duracellkaniner på kvällarna och fullkomligt okontaktbara på morgnarna - ja rätt lika mig själv faktiskt.

Kom plötsligt att tänka på vad min mamma sa VARJE år när vi bytte från sommar- till vintertid.
- Tänk på att även om klockan bara är sju, är den åtta i kroppen.
Och så skickades vi i säng en timme tidigare. Samma sak nästa dag och nästa och nästa...

Men inte var jag trött inte. Och inte är mina barn trötta nu. Nej, i dag är det bara jag som vill gå och lägga mig klockan sju. Men det gör jag ju inte och när klockan passerat tio är jag pigg som en mört - eller kanske duracellkanin.

Sprickor

Mitt pansar är skört likt äggskal. Jag försökte verkligen. Gjorde mitt yttersta. Stod stolt och rakryggad. Sa allt rätt. Men det gick inte. Så låt mig sörja ett tag. Jag kommer igen. Måste bara laga alla sprickor.