Lika som bär

Efter varje graviditet har mitt hår gått en sorgsen vår tillmötes- livlöst, torrt, platt och trist. Ja, jag vet att jag egentligen inte borde klaga. Förlåt mamma, du som tvingas tappa allt hår gång på gång. Men rätt knäppt ser det ändå ut när jag, som vanligtvis har lockigt hår, under en period har rakt hår som växer ut. Efter en tid brukar ändå det lockiga komma tillbaka och då krusar det sig som på en ullig pudel runt huvudet - men längre ut är det alltså ganska rakt och livlöst. Lamm möter spagetti, typ...

Härom kvällen när jag såg mig själv i spegeln kände jag plötsligt igen mig i en känd 80-talsartist. Men jag kunde inte komma på vem det var. Jag frågade Anders som lite för snabbt förstod vem jag tänkte på. Michael Bolton. Ja, herregud vad likt det är.

PS. Jag gläds åt att mamma nu i kväll kommit hem från en ny sjukhusvistelse. Läs om henne här. DS.

Vilken talang

Hon är så bra den här tjejen. Lyssna och njut.

Melissa Horn - Lät du henne komma närmre

Isande vindar

Jag försöker gömma mig i min tjocka dunjacka. Krypa in, försvinna. Snöregnet och den råa vinden smärtar kroppen. Finns det något kallare än +2?

Härligare än så här kan det inte bli

Slalom för en ofrälst kan te sig som mycket slit för liten möda. Med tre barn - därav åtminstone en lider av allvarlig klädelsknölallergi och en aldrig vill lämna hemmet- börjar slitet redan i stugan. Underställ, skidstrumpor, fleecekläder, byxor, jacka, vantar, buff, hjälm, skidglasögon - när man väl fått på sig alla grejer på sig själv och barnen är alla redan hungriga på lunch. Men med bananer som standard under resan till backen klaras de värsta blodsockerfallen. Väl framme börjar letandet efter en parkering närmare en en mil från liften. Eftersom alla andra barnfamiljer redan varit i backen sedan 9:00 (kan någon förklara för mig hur de gör? jag har också vaknat tidigt av min bebis) finns det ofta några som vid det här laget lämnar en p-plats när de beger sig hem till stugan för att laga lunch. Sedan är det bara för mig och maken att dra två barn, en barnvagn, kylväska med matsäck, sittunderlag och hundra andra bra-ha-grejer och samtidigt få med sig sina egna skidor och stavar. Sunes farsa - släng dig i väggen typ... När Tilda och Axel väl tjafsat färdigt om vi ska ta stolsliften eller knappliften är jag evigt tacksam över att underställströjan består av syntet och inte bomull (stackars alla barnfamiljer på 70-talet med Benger-tröjor) så att den kan transportera bort all från-bilen-till-liften- svett.

Men sedan händer det. I knappliften upp hör jag plötsligt från ungefär en meters höjd.
- Da, da, da, da, da , da, da. Och pappa haj. Da, da, da, da, da, da, da. Och mamma haj, Da, da, da, da, da, da, da. Och Tilda haj. Da, da, da, da, da, da, da. Och Axel haj. Da, da, da, da, da, da, da. Och Elvira haj.
Och när jag tittar ner spricker Axel upp i ett stort leende. Och hela vägen ner i backen sjunger han på olika sånger när han med lätthet rundar snygga carvingsvängar. Framför mig ser jag Tilda som säkert svischar fram med sina nya stavar i högsta hugg. Och just där och då känner jag lyckokänslan som bubblar i bröstet. Ja och då börjar även jag att sjunga. Och jag sjunger Jennifer Browns "Alive"- den sång som jag alltid har i huvudet när jag åker just slalom. We´re alive. Take a breath. We´re alive. Take a deep breath. För det är precis det som det handlar om. Vi är här och nu och vi gör det här tillsammans.

Senare pausar vi nedanför backen mot en husvägg och vänder våra vinterbleka ansikten mot solen. Och det är då Tilda säger.
- Härligare än så här kan det inte bli.

Min egentliga ålder

Vi har en grej som är oumbärlig för oss - vår baby watcher! Det är alltså en sån där manick som gör att man kan tjuvlyssna på barnet när han/hon ligger i vagnen och man själv befinner sig en bit därifrån. Varje dag använder jag den eftersom Elvira (precis som de andra barnen) bara sover i vagnen på dagen. Och vagnen måste stå på ett svalt och bullrigt ställe - vår balkong är alltså ypperlig. Alltid kall på grund av norrläget - dock mindre kul när man vill njuta av solen - och ett ständigt brus från E4:an (får ångest bara jag tänker på alla avgaser) och omkringliggande byggarbetsplatser. Den drar väldigt mycket batteri och därför är det perfekt att det finns ett eluttag på balkongen som gör att jag istället kan låta baby watchern gå på ström. Men på grund av ett, från min sida, extremt omoget beteende har nu sladden gått sönder.

I går när jag som vanligt skulle ställa ut Elvira på balkongen snodde sladden in sig i ena hjulet - och trasslade in sig rejält. Redan här börjar det krypa av olust i kroppen på mig. Typiskt att just jag ska behöva ägna mig åt äckeltrassel. Jag gör ett tafatt försök att få loss sladden, men inser sedan att det bästa vore att ta bort hjulet. Men eftersom jag redan är superirriterad väljer jag istället att helt enkelt dra allt jag orkar. Japp, det var den sladden det. Ja och sedan börjar jag grina och ringer till min man och beklagar mig - varpå han lovar att allt kommer att ordna sig, det vill säga han ordnar en ny sladd. Vilket vuxet beteende jag har! Det är tufft att erkänna, men i såna här sammanhang har jag en mognadsgrad som en tvååring...

Slötid

Skönt trött efter tre dagar i skidbacken. Hoppas att barnen är lika trötta så att de somnar ovaggade i kväll. Jag tänker i alla fall göra så lite som möjligt, slöa allt jag kan och glädjas åt att mamma är hemma från sjukhuset.