Härligare än så här kan det inte bli

Slalom för en ofrälst kan te sig som mycket slit för liten möda. Med tre barn - därav åtminstone en lider av allvarlig klädelsknölallergi och en aldrig vill lämna hemmet- börjar slitet redan i stugan. Underställ, skidstrumpor, fleecekläder, byxor, jacka, vantar, buff, hjälm, skidglasögon - när man väl fått på sig alla grejer på sig själv och barnen är alla redan hungriga på lunch. Men med bananer som standard under resan till backen klaras de värsta blodsockerfallen. Väl framme börjar letandet efter en parkering närmare en en mil från liften. Eftersom alla andra barnfamiljer redan varit i backen sedan 9:00 (kan någon förklara för mig hur de gör? jag har också vaknat tidigt av min bebis) finns det ofta några som vid det här laget lämnar en p-plats när de beger sig hem till stugan för att laga lunch. Sedan är det bara för mig och maken att dra två barn, en barnvagn, kylväska med matsäck, sittunderlag och hundra andra bra-ha-grejer och samtidigt få med sig sina egna skidor och stavar. Sunes farsa - släng dig i väggen typ... När Tilda och Axel väl tjafsat färdigt om vi ska ta stolsliften eller knappliften är jag evigt tacksam över att underställströjan består av syntet och inte bomull (stackars alla barnfamiljer på 70-talet med Benger-tröjor) så att den kan transportera bort all från-bilen-till-liften- svett.

Men sedan händer det. I knappliften upp hör jag plötsligt från ungefär en meters höjd.
- Da, da, da, da, da , da, da. Och pappa haj. Da, da, da, da, da, da, da. Och mamma haj, Da, da, da, da, da, da, da. Och Tilda haj. Da, da, da, da, da, da, da. Och Axel haj. Da, da, da, da, da, da, da. Och Elvira haj.
Och när jag tittar ner spricker Axel upp i ett stort leende. Och hela vägen ner i backen sjunger han på olika sånger när han med lätthet rundar snygga carvingsvängar. Framför mig ser jag Tilda som säkert svischar fram med sina nya stavar i högsta hugg. Och just där och då känner jag lyckokänslan som bubblar i bröstet. Ja och då börjar även jag att sjunga. Och jag sjunger Jennifer Browns "Alive"- den sång som jag alltid har i huvudet när jag åker just slalom. We´re alive. Take a breath. We´re alive. Take a deep breath. För det är precis det som det handlar om. Vi är här och nu och vi gör det här tillsammans.

Senare pausar vi nedanför backen mot en husvägg och vänder våra vinterbleka ansikten mot solen. Och det är då Tilda säger.
- Härligare än så här kan det inte bli.