Barnen vs föräldrarna = 3 - 0.

Aooooiiiiiiiiihhh!!!!
Elviras skrik får hjärtat att stanna. Vad har hänt? Har hon ställt sig på soffkanten och trillat ner? Vält fåtöljen över sig? Klämt fingrarna i en dörr? Bränt sig på mitt kaffe? Jag hinner tänka många tankar på de där sekunderna medan jag rusar till undsättning. Bara för att hitta henne i soffan, fly förbannad för att hon inte får av sig strumpan...

Hur kan jag ha fått så oerhört temperamentsfulla, beslutsamma barn? Anders och jag har ingen chans.

Om Elvira inte vill ha på sig haklapp, mössa, vantar, jacka, strumpor... så har hon inte det. Och om hon vill tugga på en macka och sedan spotta ut den i soffan ... så gör hon det. Och om Axel högt och tydligt på ett kalas berättar att maten är jätteäcklig - och att han inte tänker äta något... så gör han det. Och om Tilda varje morgon ägnar minst en halvtimma åt att välja kläder (medan alla andra står och stampar i hallen)... så gör hon det.

Barnen vs föräldrarna = 3 - 0.

Hungerkänslighet

Som en äkta I-landsmänniska med I-landsproblem har jag dragit mig i flera veckor för att gå och ta några prover på vårdcentralen. Anledningen - jag måste gå dit på fastande mage, alltså ingen mat eller dryck på morgonen. Och för en sån som jag känns det nästan ouppnåeligt.

De som känner mig vet att jag är smått manisk när det kommer till mat. Och då menar jag definitivt inte på så sätt att jag räknar kalorier. Nej, jag vill äta ofta och mycket och kan absolut inte hoppa över ett mål mat.

Jag har exempelvis tvingat min man att, på vår första sommarsemester, åka med mig från Fårösund till Visby mitt i natten i extremt dåligt väder. Bara för att få tag på en hamburgare.

Och på vår första skidresa, efter en lång skiddag i backen, började jag gråta när jag inte fick någon kvällsmat - eftersom restaurangen hade fullt och närbutiken stängt. Med följd att jag länsade de lilla som fanns i kylskåpet - som var tänkt till frukost -utan att lämna särskilt mycket till min man. Samma man som är helt övertygad om att jag skulle klara cirka två minuter i ett Robinson-program, innan jag skulle bli helt förvirrad och sedan falla ihop av hunger.

Och jag vet att det är förmätet, så många människor på denna jord som lider av svält, men jag är ändå nöjd över att jag grejade det. Jag grejade att stå på benen med någorlunda förnuft i behåll. Att köa på vårdcentralen. Jaga min vilda ettåring. Ta mina prover. Och under tiden hålla mig borta från mat och dryck. Vilket blev från det jag vaknade fram till 11.30. Men då var jag i och för sig rätt komig. Så om någon träffade på mig i måndags och tyckte att jag betedde mig underligt, ja rentav oförskämt. Jag ber om ursäkt. Jag hade bara inte ätit.

Regalskeppet och fascinationen

Jag har alltid varit fascinerad av Regalskeppet Vasa. Nästan lite besatt faktiskt. Historien, människoödena, mystiken, lukten, tidsepoken, fynden och inte minst skeppet i sig självt - allt trollbinder mig. Ett tydligt barndomsminne är besöken på Wasavarvet. Ljudet av pumparna, skeppet så nära, de mycket människoliknande dockorna utplacerade på de olika däcken, lukterna.

När flytten till Vasamuseet förbereddes kunde jag inte besöka Vasa på ett par år, till min stora frustration. Och när sedan det nya museet öppnade och min väntan var över. Ja, jag var jag helt lyrisk. Jag såg till och med till att fixa ett specialarbete i skolan om Vasa - allt för få åka dit ofta.

Sedan barnen kom har jag inte varit där. Men jag har flera gånger tänkt att jag ska ta med mig barnen dit, men jag ville vänta in rätt ålder. Men i dag åkte vi - hela familjen. Och jag var faktiskt lite nervös på vägen dit. Hur skulle de reagera? Skulle de förstå storheten? Det kanske inte alls skulle uppleva det jag gör när jag är där?

Vi kastade oss direkt in i en nyligt påbörjad guidad tur, anpassad för barn. De hann inte ens ta av sig jackorna - än mindre se sig runt. Vi stannade framför en miniatyr av Vasa och guiden började berätta. När de samtidigt lyfte blicken och såg det majestätiska skeppet framför ögonen, nästan stammade Axel fram.
- Mamma, är det där på riktigt? Är det ett riktigt skepp vi ser? Wow!
Och i Tildas ögon såg jag en glöd tändas. En spänning, en kunskapsiver. När guiden slutat prata efter 40 minuter ville de veta mer. Och mer. Och mer. Resten av dagen har vi i princip bara pratat om en sak.
- Mamma, hur kunde det sjunka nu igen?
- När tog man upp skeppet?
- Vad hände med människorna ombord?
- Hur högt var Vasa?
- Kan vi åka tillbaka i morgon?

Och ja, jag är inte lite stolt :-).

Och nu blev det 100

Det här är mitt hundrade inlägg på bloggen - det känns roligt! Ännu roligare är det att få höra att det finns de som ser fram emot att läsa nya texter från mig. Åh, vad glad jag blir :-). Särskilt tack till mina trogna Älvsjö-läsare!

Alldeles för tidigt

Åh älskade kära vän. Vad jag är ledsen för att cancermonstret tagit din mamma. Alldeles för tidigt. Alla tankar till dig och dina nära.

Armbrott

Torsdag 00.27. Den rostbruna soffan i skinnimitation är hård och kall mot kroppen. Peter Jidhes Idol-röst från tv:n skapar en känsla av vanlighet. Fastän ändå inte. Jag drar i min tunna kofta i ett försök att få ut någon värme ur den. Men det hjälper inte och jag fortsätter att hacka tänder.

En och en halv timme tidigare såg jag Tilda sövas på operationsbordet. Omedelbart efter att ögonlocken blivit tunga och andhämtningen lugn, leddes jag vänligt men bestämt ut. Och här sitter jag nu. Väntar på besked. Alldeles ensam. Försöker att inte tänka. Har bara ett fokus. Att få tiden att gå.

Hon ramlade från en gunga i hög fart tidigare under dagen. Likt en trasdocka i luften - framlänges - tog hon emot hela tyngden med ena armen. Skriket efteråt. Smärtan i ansiktet.
- Den är av, armen är av!

Och sedan. Att få ner henne i Elviras vagn. När varje rörelse smärtar oerhört. 15-minuterspromenaden hem. Väntan hemma innan Anders kommit. Bära ner henne till bilen. Få in henne i bilstolen, på med bältet. Bärandes in på akuten. Väntan igen. Och till slut, fint omhändertagande. Äntligen riktig smärtlindring - efter nästan två timmar.

Men nu sitter jag här. Mitt i natten. Försöker att inte tänka på vad som kunde ha hänt. Försöker att inte tänka alls. För vad det smärtar i mig när barnen har smärta.

Och så kommer äntligen läkaren. Säger att operationen varit mer komplicerad än hon först trott. Men det har gått bra. Det har gått bra. Vad ord kan vara vackra.