Regalskeppet och fascinationen

Jag har alltid varit fascinerad av Regalskeppet Vasa. Nästan lite besatt faktiskt. Historien, människoödena, mystiken, lukten, tidsepoken, fynden och inte minst skeppet i sig självt - allt trollbinder mig. Ett tydligt barndomsminne är besöken på Wasavarvet. Ljudet av pumparna, skeppet så nära, de mycket människoliknande dockorna utplacerade på de olika däcken, lukterna.

När flytten till Vasamuseet förbereddes kunde jag inte besöka Vasa på ett par år, till min stora frustration. Och när sedan det nya museet öppnade och min väntan var över. Ja, jag var jag helt lyrisk. Jag såg till och med till att fixa ett specialarbete i skolan om Vasa - allt för få åka dit ofta.

Sedan barnen kom har jag inte varit där. Men jag har flera gånger tänkt att jag ska ta med mig barnen dit, men jag ville vänta in rätt ålder. Men i dag åkte vi - hela familjen. Och jag var faktiskt lite nervös på vägen dit. Hur skulle de reagera? Skulle de förstå storheten? Det kanske inte alls skulle uppleva det jag gör när jag är där?

Vi kastade oss direkt in i en nyligt påbörjad guidad tur, anpassad för barn. De hann inte ens ta av sig jackorna - än mindre se sig runt. Vi stannade framför en miniatyr av Vasa och guiden började berätta. När de samtidigt lyfte blicken och såg det majestätiska skeppet framför ögonen, nästan stammade Axel fram.
- Mamma, är det där på riktigt? Är det ett riktigt skepp vi ser? Wow!
Och i Tildas ögon såg jag en glöd tändas. En spänning, en kunskapsiver. När guiden slutat prata efter 40 minuter ville de veta mer. Och mer. Och mer. Resten av dagen har vi i princip bara pratat om en sak.
- Mamma, hur kunde det sjunka nu igen?
- När tog man upp skeppet?
- Vad hände med människorna ombord?
- Hur högt var Vasa?
- Kan vi åka tillbaka i morgon?

Och ja, jag är inte lite stolt :-).