Usel

I morse kände jag mig utan tvekan som världens sämsta förälder. Efter en stökig natt där Elvira sovit oroligt vaknade jag framåt småtimmarna av ett högt skrik. Det tog en mikrodels sekund för mig att inse att hon ramlat ner från vår säng. Jag kastade mig ner efter henne, tog upp henne i min famn och vyssjade och tröstade tills hon kom till ro. Själv svimfärdigt trött efter avsaknad av sammanhängande sömn slumrade jag till efter en stund. När Axel kom in till oss vid sjutiden frågande han förvånat varför Elvira hade lera i ansiktet. Åh stackars stackars Elvira hade störtdykt med näsan ner i golvet och blött en hel del näsblod. Dagen efter är jag full av förebråelser. Jag borde ha kollat henne noggrannare efter fallet och inte nöjt mig med att hon slutade skrika snabbt. Jag borde inte ha låtit henne somna utan hållit henne vaken ett tag. Men jag är inte riktigt mig själv när jag aldrig får sova... Och vad gör man när det enda stället hon vill sova på är hos oss? Spjälsängar för vuxna är nog sällsynta.

Benproblem

- Jag orkar inte gå heeeeela vägen till dagis!
Vi har nästan tappat rutinerna på morgonen, barnen och jag. Fler dagar de senaste månaderna har spenderats hemma än på dagis när vintersjukdomarna avlöst varandra. Men i morse hörde jag den där mycket bekanta meningen igen. Så här säger Axel varje gång vi är på väg till dagis och det sker alltid efter - och nu överdriver jag inte - tre (tre!) meter. Vi hinner aldrig ens passera nästa port på gatan 20 meter bort. Det han vill är att få åka på ståbrädan, vilket jag tycker är lagom kul så här i djupsnön. Och ja, han är snart fyra år och han kan mycket väl gå till dagis. Och nej, det är inget fel på hans ben (vilket han själv bedyrar).

Men vad gör man? Jag har verkligen på alla sätt försökt få honom att gå själv. Jag har försökt med hoppsa-steg - han tröttnar efter tio meter (fruktansvärt jobbigt när man drar vagn också...) . Vi har lekt att vi åker slalom - funkar i kanske femton meter. Jag har testat att springa jättefort med vagnen och låtsats att jag inte hör när han ber mig sakta ner - funkar 20 meter. Jag har helt enkelt sagt att "i dag går vi till dagis, det kommer att gå jättebra" - funkade hela vägen, men Tilda blev j-vligt förbannad eftersom det tog tre timmar och tre miljoner övertalningar att komma fram. Jag har "glömt" ståbrädan hemma - funkade 0 meter (efter en tiominuters-gråtattack bar jag honom på ryggen.). Men vad är det som gör fyraåringar så extremt trötta...? När han var ett år häpnade alla över att han kunde gå hur långt som helst. Men nu - ja han åker ståbräda ALLA dagar HELA vägen...

PS. Grattiskramar till min syster yster Jessie - 25 år i dag! DS.

Kokta makaroner och vardagsrums-pick-nick

Hjälp! Ser något vitaktigt och slibbrigt när jag står i duschen och kollar ner på duschsilen. Funderar på om vi kan ha angripits av något slags skadedjur - kan det vara en larv? Vågar först inte kolla men när jag tagit mod till mig och tar en närmare kik inser jag att det är en helt vanlig kokt makaron. Inte för att det finns något vanligt över att hitta kokta makaroner i duschen... Men egentligen borde jag inte bli så förvånad. Det verkar som vi här hemma praktiserar principen "alla saker på fel plats". Med en extremt rörlig åttamånadersbebis som river ut lådor, drar runt på leksaker och lämnar halvätna tidningar efter sig är det svårt att hålla ordning. Men det är ändå ingenting jämfört med hennes storasyskon. Jag kan med stolthet - och visst mått av förfäran - konstatera att jag fått världens mest kreativa och påhittiga barn. Det byggs, ritas, klistras, tejpas - vad sägs till exempel om ett bord i papper? Det är uppställningsplatser för hundra bilar, pick-nick i vardagsrummet, kojor bland skorna i hallen, mataffär i köket, dagis på toaletten och hoppborg i vår säng. Nej på våra 103 kvadrat finns ingen plats för mig. Men i den här stan känns det helt kört att få råd till något mer spatiöst. Landet nästa?

Vitt istället för svart

Till dig pappa! Är det lättare att läsa nu när jag bytt ut den svarta bakgrunden mot en vit?

Na na na na na na na

Tilda fyllde sex år i fredags. Hela dagen var hon så fantastiskt sprudlande glad - som hon hade längtat. Dagen till ära trillade även tand nummer två ut och hon kunde nu stoltsera med en ännu större glugg. Alla födelsedagar är ju speciella men sedan flera månader tillbaka har jag kunnat ana att det här med sexårsdagen skulle bli något alldeles särskilt. Nog för att jag redan tidigare märkt att småbarnsperioden tagit slut men i och med den här dagen satte den definitivt punkt. Ja minns när hon dansade loss i något slags rumpgung till tonerna av Pippi Långstrump - som hon till vår förtvivlan skulle höra om och om och om och om och om och om och om och om igen. Men det var då det inser jag när hon sjunger med till introt i Pinklåten So What. Na na na na na na na, na na na na na na. I guess I just lost my husband, I don´t where he went (kanske inte med exakt rätt engelskt uttal, men det är det ju å andra sidan inte heller många svenskar som klarar). Favoritprogrammen på tv heter inte heller längre Anki och Pytte och Nicke Nyfiken. Nej nu är det Familjen annorlunda och Melodifestivalen som gäller.

Och sedan var det det här med födelsedagskalaset. Redan i julas började diskussionerna. För det första skulle hon inte ha kalas - nej nu var det disco som gäller. Och disco a la Tilda kräver förberedelser. Flera veckor innan kalaset åkte hon med moster Jessica och morbror Niklas till stan för att inhandla livsviktiga attiraljer såsom discokula, partysugrör, drinkparaplyer, skimrande ballonger och silverglittriga "hängen" - allt för att skapa rätta känslan. Och sedan hon tjurat en vecka för att vi skulle ha kalaset (förlåt discot) hemma insåg jag att det var bäst att fixa en lokal. Förra veckan ägnade jag så tre dagar till bakning - aldrig förr har jag väl varit så huslig. Anders fixade med belysning, Jessica skapade spellistor och vi handlade godis, chips, popcorn, ingredienser till bål och sedan så klart allt annat som behövs - dukar, höga glas, tallrikar, servetter osv... I går, två timmar innan discot skulle börja, åkte vi och riggade. När sedan de första gästerna anledde stod hon där Tilda - rockigt svart från topp till tå - med nykrusat hår, paljettleggings, tröja med glittrigt tryck och skinnpaj. Och hon sa inte "Kom så går vi och leker" utan "Varsågoda, välkomstdrinken står därborta!".

Entonigt

"Oooohhhh" har Elvira låtit mer eller mindre konstant i två dagar. Eftersom jag har slutat irritera mig över småsaker försöker jag koppla bort detta entoniga läte. Det går sådär... Alltså jag gör så klart mitt yppersta för att göra henne gladare - och jag ser till att hon är mätt och sover bra. Men det hjälper inte med lekar, hon är helt ointresserad av sina hundra leksaker, titt-ut är halvkul två gånger och när jag försöker mig på "prästens lilla kråka" skriker hon högt. Nej, det enda som får tyst på hennes entonsmelodi är när jag springer runt i lägenheten med henne på höften. Men då verkar hon i och för sig snarare förvånad än glad. Dessutom är det ganska jobbigt att springa runt, runt... Snälla, säg att det är tänder på gång - jag behöver en förklaring!

Mer torkludd, tack!

Nej, nu måste jag börja se glasen som halvfulla och inte halvtomma - det har helt enkelt varit för mycket depp på sistone. Det är trist att vara så mycket sjuk men snart vänder det nog. Jag ska sluta irritera mig på situationer och människor jag inte kan påverka. Inte bry mig om den snäsiga expediten i kassan eller den långa kön på vårdcentralen. Tänka att Axels skidstrumpor, Tildas ena skidvante och nyinköpta fleecebyxor inte har försvunnit för alltid från dagis. Inte stressa upp mig för att tvättkorgen alltid innehåller minst tre ton tvätt oavsett hur många maskiner som körts. Blunda för smutsiga fönster, en ständigt överfull och grusig hall, leksaker överallt, diskmaskiner att tömma, obäddade sängar och oigenkännlig matkladd under bordet. Jag ska försöka bli lite mer som Axel - som när han ser att ingen hunnit ta bort torkluddet från torktumlaren - nästan skriker ut ett.
- Jaaaaa!
Han gillar verkligen torkludd och noggrann är han också när han gnuggar in minsta dammkorn i luddbollen. Ja, snacka om att se tjusningen i det minsta lilla!

Vadå sova hela natten?

Läser i reklambladet från Pampers som damp ner i brevlådan trots "ingen reklam men gärna Ikeakatalogen-skylten". De har gjort en enkät där småbarnsföräldrar fått svara på NÄR deras barn börjar sova hela natten (alltså frågan OM de sover hela natten fanns inte med). 60 procent svarade "när barnen var 0 till 3 månader". 60 procent!!!! Herregud - vad har vi gjort för fel med våra barn? Axel som snart blir fyra vaknar fortfarande varje natt. För att inte prata om Elvira som en riktigt bra natt bara vaknar fyra gånger. Och jag som trodde att barn som ammas vaknar oftare på natten. Men det kan ju inte bara vara 40 procent som ammar när barnen är riktigt små? Vad gör alla andra som vi har missat?

Telefon-tanten

Rätt eländigt känns det just nu - det måste jag bara säga. Efter många veckor - ja till och med månader - med sjuka barn känns det tungt. Det är alltid någon i familjen som är sjuk och jag har varit inomhus i nästan en månad i sträck. Oron för mamma är alltid närvarande. Och så i helgen blev jag själv sjuk igen. Jag fick så fruktansvärt ont i halsen i fredags kväll och på söndagkvällen var halsondan lika intensiv. Det riktigt bultade i halsen och när jag var tvungen att svälja var jag tvungen att "ta sats" och stålsätta mig. "Nu gör jag det". Efter ett besök på närakuten sent i går kväll fick jag konstaterat halsfluss och har nu påbörjat en penicillinkur.

När jag ringde närakuten vid 17-tiden på kvällen ville jag boka tider till så många som möjligt i familjen, för att kolla om vi alla fått halsfluss. Men kvinnan som svarar i telefon sa att hon omöjligt kunde boka in så många tider eftersom jag ringde så sent (de stänger 22) och de hade dessutom bara en läkare i tjänst. Nej, jag fick EN tid tilldelad mig som jag på nåder kunde dela med ett av barnen. "Trots att det belastar en redan överbelastad doktor", som hon sa. Och min vana trogen tackade jag och la på. Men efter en stund tänkte jag- vad fasen! Om det nu är halsfluss kanske alla har det och då måste jag åka dit med resten av barnen i morgon igen. Det kan ju inte ta många sekunder att i alla fall titta i halsen på tre personer till. Så jag ringde tillbaka. Och efter mycket om och men - och efter att jag själv brustit ut i tårar, trött och sjuk - fick vi så tider till tre personer. Men hela familjen åkte dit och väl inne hos läkaren frågade han vilka som skulle undersökas.
- Helst alla, men det fanns bara tre tider.
Han muttrade något ohörbart och sa sedan att det inte vara några problem att kolla alla, vilket också var gjort några minuter senare. Och skönt nog konstaterades att det bara var jag som hade halsfluss.

Men varför, varför, varför ska man behöva slåss med trötta problemorienterade tanter i telefon? När vi kom till närakuten befann sig två personer i sällskap i väntrummet som inväntade ett provsvar och efter oss kom ytterligare en patient. Sedan var det helt tomt - och då var det ändå en hel timme kvar till stängning. Jag undrar om telefontanterna förstår vilken skada de gör? Inte bara den huvudvärk de ger stackars patienter men också hur de påverkar bilden av närakuten - de är ju första intrycket, ansiktet utåt. Och vad har vi som patienter egentligen för "vårdval"? Inte blir det bättre för att vi väljer en annan närakut med samma trötta inställning...