Benproblem

- Jag orkar inte gå heeeeela vägen till dagis!
Vi har nästan tappat rutinerna på morgonen, barnen och jag. Fler dagar de senaste månaderna har spenderats hemma än på dagis när vintersjukdomarna avlöst varandra. Men i morse hörde jag den där mycket bekanta meningen igen. Så här säger Axel varje gång vi är på väg till dagis och det sker alltid efter - och nu överdriver jag inte - tre (tre!) meter. Vi hinner aldrig ens passera nästa port på gatan 20 meter bort. Det han vill är att få åka på ståbrädan, vilket jag tycker är lagom kul så här i djupsnön. Och ja, han är snart fyra år och han kan mycket väl gå till dagis. Och nej, det är inget fel på hans ben (vilket han själv bedyrar).

Men vad gör man? Jag har verkligen på alla sätt försökt få honom att gå själv. Jag har försökt med hoppsa-steg - han tröttnar efter tio meter (fruktansvärt jobbigt när man drar vagn också...) . Vi har lekt att vi åker slalom - funkar i kanske femton meter. Jag har testat att springa jättefort med vagnen och låtsats att jag inte hör när han ber mig sakta ner - funkar 20 meter. Jag har helt enkelt sagt att "i dag går vi till dagis, det kommer att gå jättebra" - funkade hela vägen, men Tilda blev j-vligt förbannad eftersom det tog tre timmar och tre miljoner övertalningar att komma fram. Jag har "glömt" ståbrädan hemma - funkade 0 meter (efter en tiominuters-gråtattack bar jag honom på ryggen.). Men vad är det som gör fyraåringar så extremt trötta...? När han var ett år häpnade alla över att han kunde gå hur långt som helst. Men nu - ja han åker ståbräda ALLA dagar HELA vägen...

PS. Grattiskramar till min syster yster Jessie - 25 år i dag! DS.