Usel

I morse kände jag mig utan tvekan som världens sämsta förälder. Efter en stökig natt där Elvira sovit oroligt vaknade jag framåt småtimmarna av ett högt skrik. Det tog en mikrodels sekund för mig att inse att hon ramlat ner från vår säng. Jag kastade mig ner efter henne, tog upp henne i min famn och vyssjade och tröstade tills hon kom till ro. Själv svimfärdigt trött efter avsaknad av sammanhängande sömn slumrade jag till efter en stund. När Axel kom in till oss vid sjutiden frågande han förvånat varför Elvira hade lera i ansiktet. Åh stackars stackars Elvira hade störtdykt med näsan ner i golvet och blött en hel del näsblod. Dagen efter är jag full av förebråelser. Jag borde ha kollat henne noggrannare efter fallet och inte nöjt mig med att hon slutade skrika snabbt. Jag borde inte ha låtit henne somna utan hållit henne vaken ett tag. Men jag är inte riktigt mig själv när jag aldrig får sova... Och vad gör man när det enda stället hon vill sova på är hos oss? Spjälsängar för vuxna är nog sällsynta.