Armbrott

Torsdag 00.27. Den rostbruna soffan i skinnimitation är hård och kall mot kroppen. Peter Jidhes Idol-röst från tv:n skapar en känsla av vanlighet. Fastän ändå inte. Jag drar i min tunna kofta i ett försök att få ut någon värme ur den. Men det hjälper inte och jag fortsätter att hacka tänder.

En och en halv timme tidigare såg jag Tilda sövas på operationsbordet. Omedelbart efter att ögonlocken blivit tunga och andhämtningen lugn, leddes jag vänligt men bestämt ut. Och här sitter jag nu. Väntar på besked. Alldeles ensam. Försöker att inte tänka. Har bara ett fokus. Att få tiden att gå.

Hon ramlade från en gunga i hög fart tidigare under dagen. Likt en trasdocka i luften - framlänges - tog hon emot hela tyngden med ena armen. Skriket efteråt. Smärtan i ansiktet.
- Den är av, armen är av!

Och sedan. Att få ner henne i Elviras vagn. När varje rörelse smärtar oerhört. 15-minuterspromenaden hem. Väntan hemma innan Anders kommit. Bära ner henne till bilen. Få in henne i bilstolen, på med bältet. Bärandes in på akuten. Väntan igen. Och till slut, fint omhändertagande. Äntligen riktig smärtlindring - efter nästan två timmar.

Men nu sitter jag här. Mitt i natten. Försöker att inte tänka på vad som kunde ha hänt. Försöker att inte tänka alls. För vad det smärtar i mig när barnen har smärta.

Och så kommer äntligen läkaren. Säger att operationen varit mer komplicerad än hon först trott. Men det har gått bra. Det har gått bra. Vad ord kan vara vackra.