27 timmar på dygnet

Fasen, det känns som polletten fallit ner. Det är inte mig det är fel på, det är tiden!

Jag känner alltid att jag är ett steg efter. Hur jag än stressar på är jag alltid ett par timmar sen. Det här beror delvis på att jag är en sån som inte bör stressas på. Jag har en slags inbyggd seghet - vill man vara snäll eftertänksamhet - ja lite Skalman helt enkelt, även om jag inte på något sätt är på hans intelligensnivå. Nej, men jag gillar, likt honom, tid för tankar - och på morgonen avskyr jag jäkt.

Jag vill gå upp typ halvnio. Skrota ett par timmar, läsa tidningen, äta frukost läääänge, kolla mailen och facebook. Lång varm dusch och sedan är jag redo för dagen. Men än så länge har jag inte hittat någon arbetsgivare som visat förståelse för min morgonseghet (ja ingen i min familj heller för den delen). Så jag stressar på. Fastän hjärnan blöder och kroppen skriker.

Jag är garanterat inte ensam om att känna så här. Men det kanske är så att ni, precis som jag, är utpräglade kvällsmänniskor. För nu har jag läst det - svart på vitt i DN - vi kvällsmänniskor har för få timmar på dygnet! Morgonmänniskor vaknar pigga och hungriga och får ihop sin dag på de 24 timmar som finns tillgodo. Men vi kvällsmänniskor, vi är trötta när vi vaknar, har svårt att äta. Och hur vi än gör får vi inte riktigt ihop tiden. Alltid tidsoptimister, alltid ute i sista stund - och ofta försenade. Varför? Jo vi behöver egentligen 27 till 28 timmar på dygnet för att funka bra.

Men jag antar att någon förändring gällande antal timmar per dygn inte är att vänta. Vi har ju det där med jordsnurren att ta hänsyn till också. Men en liten tröst är det ändå när jag i sista sekund rusar vidare till nästa möte, att jag skulle varit i god tid om jag fått mina tre till fyra extra timmar.