Säg hej eller le åtminstone

"Tut tut!!" Rösten lät bestämd men hade ett barnsligt tonläge. Jag vänder mig och ser en av tremammorna - alltså en som precis som jag är mammaledig - men har äldre barn på dagis som hämtas klockan tre. Jag hade råkat stanna till någon sekund framför stentrappan upp till dagis eftersom jag precis skulle skicka iväg ett sms. För att (som alltid) utnyttja tiden maximalt hade jag promenerat hemifrån med ena handen dragandes vagnen och den andra tryckandes på mobilknapparna. Men uppför trappan behövdes två händer, därav det mikrosnabba stoppet. Men va f-n "Tut tut"!? Säger man så till en annan vuxen människa? "Ursäkta" är väl ett normalt tilltal? Och varför pratar hon till mig som ett barn? Känner att jag blir råirriterad över att hon genast vill att jag ska baxa bort min vagn (det är massor av knöggel bestående av snö och is på platsen) för att släppa fram henne och hennes vagn. Och när jag går där uppför trappan - omedelbart efter henne - undrar jag över varför hon låtsas som att hon inte vet vem jag är. Flera gånger i veckan träffar jag henne vid hämtningar och lämningar. Men ändå viker hon av med blicken när vi möts - aldrig ett "hej" eller ens ett leende. Nej, jag börjar blir mer och mer irriterad över denna stil, som som märks lite överallt. Förra helgen var vi på värdshuset och hotellet Grythyttan, några mil norr om Örebro, för att fira svärfars födelsedag. Vi är mitt ute i bushen på det här lilla hotellet med ett fåtal gäster. Men på morgonen vid frukostbuffén är det ingen som hälsar med ett "God morgon" eller ens en artig nick. Mig veterligen vore det otänkbart i de flesta europeiska städer. Varför är vi svenska så förbaskat oartiga?