Sorg och glädje

Det var tungt i onsdags. Nya förkylningar i familjen. Återigen en sömnlös natt. Smärtande mage för Elvira på grund av förstoppning. En väldigt ledsen Axel som grät besinningslöst vid lämning på dagis. En samtidig känsla av skuld för mina i jämförelsen triviala problem. Hade en obehaglig känsla hela morgonen i väntan på besked från mamma om de senaste undersökningarna. Och de var som jag befarat - hennes nuvarande cellgifter verkar inte längre och cancerjävlarna har återigen fått grepp. Nu väntar återigen mer kraftfull behandling med mer biverkningar som följd. Denna förbannade sjukdom som förgör så många - gamla som unga. Stackars, stackars Anna, vars blogg om kampen mot cancer som jag följt en tid, och hennes familj. Nu har hon tvingats släppa taget. Men mamma kämpar vidare, för sin skull, för vår skull. Och jag tänker att jag för min skull, för att må bättre, måste se glädjeämnena runt omkring mig. Som när jag ropar på Elvira när hon krupit iväg, och jag inte omedelbart hittar henne, och hon svarar med ett "aahh". Eller när hon själv kommer på titt-ut-leken och håller upp en av sina pekböcker för ansiktet - och när hon tar undan den spricker upp i ett enormt leende. Och när Axel världsvant rör sig i köket och hackar och steker som värsta stjärnkocken. Eller när jag frågar Tilda om det var bra att jag köpte en grå tröja till henne och inte en rosa (som absolut inte är favoritfärgen längre). Och hon svarar.
- Ja grått och svart är mycket snyggare. En helrosa tröja pallar jag bara inte!