Schlip, schlip

- Jag ka inke pata schom vanligt efterschom jag ha en lösch tand - schlip, schlip.
Så lät det från Tilda i förra veckan. Det där sista var ljudet från när hon försökte få undan saliv utan att komma åt tungan med tanden. Efter några dagar var tanden så lös att jag tänkte att nu trillar den ut vilken sekund som helst - men inte! Det verkar snare som tanden har satt fast sig igen (kan den det?) och nu är den bara så där jobbigt lös igen - alltså så där så att allt blir svårt att äta och det gör ont när hon kommer åt den med tungan. Till och med Axel börjar undra om tandfen någonsin kommer att dyka upp...

Tanden har fått extra mycket fokus de senaste dagarna eftersom vi tvingats vara inomhus på grund av förkylning, hosta och feber. Det är så klassiskt - mycket jobb inför jul och sedan träffa släkt och vänner för att fira helgerna. När vi därefter ska varva ner och umgås i bara familjen kommer sjukdomarna som, ja - ett brev på posten. Men det är småpotatis i sammanhanget. Mamma har kämpat som f-n den senaste tiden. Efter strålbehandlingen mot tumören i käken fick hon blåsor och sår i hela munnen - en tydligen vanlig biverkning som ingen berättat om före behandlingen... Under flera dagar kunde hon varken prata eller äta. Åh mamma, hur mycket ska du behöva stå ut med? Jävla, jävla sjukdom.