Outtröttlig

Snabb som en vessla, outtröttlig som en duracellkanin och envis som sin far - Elvira kommer långt med dessa egenskaper. När diskmaskinsluckan öppnas är hon där inom tre sekunder - oavsett var i lägenheten hon befinner sig - och då har man precis hunnit plocka i EN gaffel. Jag förstår inte att matrestskladdiga tallrikar är roligare än en proppfull back med plingande, prasslande och sjungande leksaker i alla dess mönster och färger. Hon har en enda leksak som hon gillar, en tuggring som gnisslar när hon gnager på den, och den kan sysselsätta henne i säkert två minuter. Eftersom hon ständigt är i rörelse är det ingen som vet om hon lärt sig att sitta och jag kan därför förstå Axels förvåning när han för en stund sedan hittade Elvira sittandes (!) bitandes på älsklingstuggringen.
- Kolla mamma, hon sitter!?

När vi vid 24-tiden på kvällen - som vanligt på tok för sent - äntligen kommit i säng passar hon ofta på att piggna till. Och det är då duracellakninen vaknar. Hon kryper och klättrar runt i sängen och över oss i en aldrig sinande energisk iver. Aldrig hade jag trott att det skulle göra så ont att ha en bebis - jo att föda fram den så klart - men inte att en snart åttamånadersbebis kunde åsamka sådan fysisk smärta. Som när hon där i klättertagen får tag i en hårslinga i nacken med sina småkladdiga fingrar och drar allt hon orkar. Eller när hon ställer sig upp och håller balansen genom att borra in naglarna i min kind - ja då gör det ont på riktigt. Och samtidigt är jag så svimfärdigt trött att jag ger vad som helst för att sova - men duracellkaninens batteri tar aldrig slut...