Artificiella solstrålar

Aldrig har jag väl längtat så mycket till värmen som nu. Min värsting-månad är annars november, när allt är grått, mörkt och allt som oftast superslaskigt. Jag brukar må bättre i januari när ljuset sakta återkommer och det nya året inletts. Men nu, nej det är fortfarande för tungt. Jag gillar snö och riktig vinter men det känns som den här stränga kylan har gått hårt åt barnen. Sjukdomarna avlöser varandra och Tilda har haft jobbigt med luftrören sedan november. Elvira stackarn har fått torrhetseksem över hela kroppen och Axel verkar återigen hängig. Jag börjar bli så desperat att jag längtansfullt sneglar åt Birka Paradise-annonsen i tidningen. För 450 kronor per timme (plus själva resan) kan familjen hänga vid poolen under den artificiella solen. Plötsligt glömmer jag att jag ogillar båtresor i mörka, kalla vatten och förtränger att "soldäck" troligtvis är överfullt av gapiga föräldrar som hyssjar åt vilda snoriga ungar.

Men det som värmer i kylan är samtalet från mamma. Medicinen äter på cancerjävlarna.