Flipp Flopp

Gjorde en blixtvisit till stan, för att leta efter klänning till bröllopet jag ska gå på nästa helg. Jag har kommit på att det kan gå att gå i affärer med lilltjejen, om jag håller ett riktigt högt tempo hela tiden. Små boutiquer går därför bort, eftersom det är svårt att småjogga där - nej lite yta är vad som krävs. Begav mig därför till NK, där jag sällan är annars, eftersom jag aldrig känt att jag smälter in bland alla uppsnofsade människor. Men nu hade jag inte så mycket att välja på då jag insett att de flesta affärer får in festkläder lagom till nyår - och då har tåget gått, så att säga.

Efter att gått på - eller snarare sprungit på - några nitar i bland de första klädmärkena, där högst ordinära klänningar kostade 8000 pix, hittade jag en klänning på DAY i helt rätt färg. Och genom russintricket, alltså sticka till Viran ett russinpaket, lyckades jag också prova klänningen. Och ja, allt kändes så rätt. En grönskimrande sammetsklänning med lite ärm och tungt fall känns läcker. Och så slipper jag frysa också, för fy tusan vad det kan vara kallt på ett bröllop.

Mer än nöjd över min effektivitet och mitt köp åkte jag för att hämta barnen. Och Tilda som älskar kläder och festkläder i synnerhet, upptäckte genast NK-påsen och ville därför omedelbart ta sig hem för att se vad jag köpt. Men minen när jag drog upp klänningen från påsen och satte på mig den var väldigt talande, varpå hon utbrast.
- Men mamma, det ser ut som ett nattlinne!

Och när jag sedan ser mig själv i spegeln inser jag att hon har helt rätt. Ja, jag skulle vilja sträcka mig till att säga att klänningen ser ut som en korsning mellan ett nattlinne, och min velourbyxdress som jag hade när jag var fem. Men hur i hela friden kan något som kändes så kanon i en provhytt på NK bli värsta floppen hemma? Borde nog ta med dottern till affären nästa gång och lyssna mindre på ivrigt påhejande butikspersonal, som säkert har värsting-provision...