Det har varit många anledningar till firande i helgen. Elvira som tog sina första steg för tre månader sedan har sedan stannat vid att just ta några steg. Men i fredags var det som om hon plötsligt tänkte "jag kan ju faktiskt gå". Och hon gick - runt, runt, runt i lägenheten. Och jag vet, jag är ju helt klart subjektiv i min bedömning, men är hon inte otroligt charmerande...?
Och på självaste nationaldagen - som sakta, sakta, sakta börjar kännas mer som just en nationaldag (även om jag fortfarande är sur på att pingsten försvunnit) - sprang Tilda för andra året i rad minimaran. Och det är stort. Det är pick-nick-förberedelser hemma. Det är den rätta tröjan, fjolårets minimara-tröja, som visar att det här har hon gjort förut. Det är nummerlapp på bröstet. Det är disco-dunkande uppvärmning på Östermalms IP fem minuter före start. Det är pirr i magen. Det är medalj efteråt och pick-nick med familjen. Det är folkfest.
Och även om Tilda fick håll strax efter start, kämpade hon på, med moster Jessica tryggt springandes bredvid. Och vid målgång i pampiga Stadion sprack hon upp i ett välförtjänt leende :-).
Farväl! Med efterord av Sara
9 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar