Älskade mamma

Så enormt stor är saknaden. Tomheten total. Sorgen som ett knytnävslag i magen.

Jag vill ha dig tillbaka. Höra din röst. Känna din omfamning. Insupa din kärlek.


http://agnla.blogspot.com

Känsligt

Trippar fram. Så många ömma tår vart jag än mig vänder.

Gör ett bra arbete, men inte för bra.
Ta ansvar, men inte för mycket.
Tala högt, men låta alla komma till tals.
Var driftig, men stick inte ut för mycket.
Se till helheten, men passa dig för att involvera någon annans arbete i ditt.
Var duktig, men inte så att det stör någon.

Hur i h-vete ska jag vara?

Helgpigg och vardagstrött

Vad är det som får extremt vardagströtta barn att studsa upp varje helgmorgon i arla timme? Lagen om alltings djävulskap? Ett sätt att hämnas de föräldrar som varje vardagsmorgon tjatar, tjatar, tjatar för att få de ack så trötta barnen att skynda med frukosten, skynda att klä på sig, att kissa, att borsta tänderna, borsta håret... Fokus!

Allt för att de ska hinna till skolan i tid, för att vi föräldrar ska slippa komma allra sist till jobbet denna morgon också. För att vi än en gång ska slippa ringa och säga att vi är aaaaningen sena till morgonmötet. Och på väg till jobbet tänker jag positiva tankar. Om bara inget körfält är avstängt på Essingeleden. Om bara Postenavfarten vid Tomteboda åtminstone rullar framåt och inte står tvärstill. Om det bara finns en parkeringsplats kvar till mig när jag väl kommer fram, efter i värsta fall uppåt en timme i köer. Ja då kanske jag kan smyga mig in på kontoret utan att alla märker att jag är toksen - i dag också.

Ja så när lördagen äntligen kommer och vi slipper jaga, jaga, jaga hela morgonen. Då vill vi bara få sova, länge och tungt. Så snälla barn, var lika trötta när lördagen kommer som ni är måndag till fredag!

Och vi fortsätter födelsedagsfirandet som har en extremintensiv period i familjen från februari till maj = många tillfällen att ses :) Hittills har vi avverkat min och Tildas födelsedagar (hennes för exakt en vecka sedan). Och i dag är det lillasysterysters tur. Grattis Jessie - i dag är det din dag!

Julbocken och luftgitarr

Min tid som föräldraledig är härmed över. Det är så klart ett helt naturligt steg men det gör det inte mindre läskigt. Jag gör mitt yttersta för att hålla huvudet kallt trots känslan av att vara på väg in i en centrifug.

Tur att barnen tar ner mig på jorden, så att jag istället kan fundera kring julens stora frågor. Som till exempel: Ska julbocken- inhandlad på efter-jul-rea på Konsum för några år sedan- klara ännu en jul i barnens våld?

Eller: Hur ska jag få ihop julklappskalendern utan att stressas ihjäl av hitta små, inte för dyra, inte onödiga, lagom pedagogiska, barnvänliga leksaker till tre barn? Leksaker som dessutom ska slås in och hängas upp? Detta utan att helt ruinera familjen och reta upp maken än mer? Han som redan "avsatt sig allt ansvar" efter fjolåret då sonen tjongade iväg alla presenterna i väggen.
- Men mamma, du måste ju fatta att jag inte vill ha en smurf! (OBS, smurfen var en av de dyrare sakerna i fjolårets kalender).

Ja, ja... Försöker att inte tänka så mycket utan njuter istället av att se tre pyjamasklädda barn spela luftgitarr framför Bolibompa.

Och nu - en veckas semester i lite varmare (förhoppningsvis) klimat. Carpe diem. Om en vecka börjar allvaret.

Huvudträngsel

Så länge jag har ammat barnen har jag sovit bra trots trängsel i sängen. Men egentligen behöver jag space när jag ska sova. Vill kunna vända och vrida på mig utan att riskera mosa en unge. Men det var länge sedan det fanns utrymme för det. Numer rullar jag in mig i täcket likt en kokong. Lägger mig längst ut på kanten och försöker gosa in mig i kudden.

På något sätt har jag väl vant mig vid minimalt madrassutrymme och trängsel, även om sömnen kunde vara bättre (obs! underdrift). Men min kudde - den vill jag ha för mig själv. Problemet är att jag inte är ensam om att gilla den. Samtliga barn - ja och även jag själv - tycker att den är så fantastiskt skön och vill gärna få en bit av den.

Elvira som numer skyr spjälsängen likt pesten har snott åt sig i princip hela dubbelsängen. Medan Anders och jag ligger och balanserar på var sin kant - för att inte trilla ur sängen - är hon kungen i mitten. Om hon bara hade kunnat sova på sin kudde i mitten hade det väl varit okej. Men nej, hon ska oftast ligga på tvären i sängen. Ibland har jag hennes fötter hamrandes i ansiktet och ibland trycker hon in bakhuvudet mot mitt ansikte och lägger sig på min kudde. MIN kudde!

Men de senaste nätterna har hon tydligen insett att min kudde inte bara är skön för huvudet - nej nu har hon förstått att den är utmärkt som madrass också. Under i stort sett hela föregående natten har hon likt en katt - dock utan dess smidighet - legat upprullad på min kudde. Och varje gång hon har vänt sig har jag fått en känga i ansiktet.

Om jag bara hade kunnat köpa tre nya kuddar av samma märken som min, så hade barnet kunnat välja användningsområde - kudde eller madrass. Men den finns inte längre i affären! Måste skriva ett desperat mail till tillverkaren och be på mina bara om nytillverkning. Jag vill ha min kudde tillbaka!

27 timmar på dygnet

Fasen, det känns som polletten fallit ner. Det är inte mig det är fel på, det är tiden!

Jag känner alltid att jag är ett steg efter. Hur jag än stressar på är jag alltid ett par timmar sen. Det här beror delvis på att jag är en sån som inte bör stressas på. Jag har en slags inbyggd seghet - vill man vara snäll eftertänksamhet - ja lite Skalman helt enkelt, även om jag inte på något sätt är på hans intelligensnivå. Nej, men jag gillar, likt honom, tid för tankar - och på morgonen avskyr jag jäkt.

Jag vill gå upp typ halvnio. Skrota ett par timmar, läsa tidningen, äta frukost läääänge, kolla mailen och facebook. Lång varm dusch och sedan är jag redo för dagen. Men än så länge har jag inte hittat någon arbetsgivare som visat förståelse för min morgonseghet (ja ingen i min familj heller för den delen). Så jag stressar på. Fastän hjärnan blöder och kroppen skriker.

Jag är garanterat inte ensam om att känna så här. Men det kanske är så att ni, precis som jag, är utpräglade kvällsmänniskor. För nu har jag läst det - svart på vitt i DN - vi kvällsmänniskor har för få timmar på dygnet! Morgonmänniskor vaknar pigga och hungriga och får ihop sin dag på de 24 timmar som finns tillgodo. Men vi kvällsmänniskor, vi är trötta när vi vaknar, har svårt att äta. Och hur vi än gör får vi inte riktigt ihop tiden. Alltid tidsoptimister, alltid ute i sista stund - och ofta försenade. Varför? Jo vi behöver egentligen 27 till 28 timmar på dygnet för att funka bra.

Men jag antar att någon förändring gällande antal timmar per dygn inte är att vänta. Vi har ju det där med jordsnurren att ta hänsyn till också. Men en liten tröst är det ändå när jag i sista sekund rusar vidare till nästa möte, att jag skulle varit i god tid om jag fått mina tre till fyra extra timmar.

Fel, fel, fel

Nej! Det var inte de beskeden vi ville ha.
http://agnla.blogspot.com/

Sju eller åtta?

Ur led är tiden. Ja, åtminstone verkar inte mina barn fatta det där med vintertid. För hallå! Det är ju meningen att de ska bli tröttare på kvällarna och piggare på morgnarna. Men av det märks - absolut intet. Nej, de är som duracellkaniner på kvällarna och fullkomligt okontaktbara på morgnarna - ja rätt lika mig själv faktiskt.

Kom plötsligt att tänka på vad min mamma sa VARJE år när vi bytte från sommar- till vintertid.
- Tänk på att även om klockan bara är sju, är den åtta i kroppen.
Och så skickades vi i säng en timme tidigare. Samma sak nästa dag och nästa och nästa...

Men inte var jag trött inte. Och inte är mina barn trötta nu. Nej, i dag är det bara jag som vill gå och lägga mig klockan sju. Men det gör jag ju inte och när klockan passerat tio är jag pigg som en mört - eller kanske duracellkanin.

Sprickor

Mitt pansar är skört likt äggskal. Jag försökte verkligen. Gjorde mitt yttersta. Stod stolt och rakryggad. Sa allt rätt. Men det gick inte. Så låt mig sörja ett tag. Jag kommer igen. Måste bara laga alla sprickor.

Barnen vs föräldrarna = 3 - 0.

Aooooiiiiiiiiihhh!!!!
Elviras skrik får hjärtat att stanna. Vad har hänt? Har hon ställt sig på soffkanten och trillat ner? Vält fåtöljen över sig? Klämt fingrarna i en dörr? Bränt sig på mitt kaffe? Jag hinner tänka många tankar på de där sekunderna medan jag rusar till undsättning. Bara för att hitta henne i soffan, fly förbannad för att hon inte får av sig strumpan...

Hur kan jag ha fått så oerhört temperamentsfulla, beslutsamma barn? Anders och jag har ingen chans.

Om Elvira inte vill ha på sig haklapp, mössa, vantar, jacka, strumpor... så har hon inte det. Och om hon vill tugga på en macka och sedan spotta ut den i soffan ... så gör hon det. Och om Axel högt och tydligt på ett kalas berättar att maten är jätteäcklig - och att han inte tänker äta något... så gör han det. Och om Tilda varje morgon ägnar minst en halvtimma åt att välja kläder (medan alla andra står och stampar i hallen)... så gör hon det.

Barnen vs föräldrarna = 3 - 0.

Hungerkänslighet

Som en äkta I-landsmänniska med I-landsproblem har jag dragit mig i flera veckor för att gå och ta några prover på vårdcentralen. Anledningen - jag måste gå dit på fastande mage, alltså ingen mat eller dryck på morgonen. Och för en sån som jag känns det nästan ouppnåeligt.

De som känner mig vet att jag är smått manisk när det kommer till mat. Och då menar jag definitivt inte på så sätt att jag räknar kalorier. Nej, jag vill äta ofta och mycket och kan absolut inte hoppa över ett mål mat.

Jag har exempelvis tvingat min man att, på vår första sommarsemester, åka med mig från Fårösund till Visby mitt i natten i extremt dåligt väder. Bara för att få tag på en hamburgare.

Och på vår första skidresa, efter en lång skiddag i backen, började jag gråta när jag inte fick någon kvällsmat - eftersom restaurangen hade fullt och närbutiken stängt. Med följd att jag länsade de lilla som fanns i kylskåpet - som var tänkt till frukost -utan att lämna särskilt mycket till min man. Samma man som är helt övertygad om att jag skulle klara cirka två minuter i ett Robinson-program, innan jag skulle bli helt förvirrad och sedan falla ihop av hunger.

Och jag vet att det är förmätet, så många människor på denna jord som lider av svält, men jag är ändå nöjd över att jag grejade det. Jag grejade att stå på benen med någorlunda förnuft i behåll. Att köa på vårdcentralen. Jaga min vilda ettåring. Ta mina prover. Och under tiden hålla mig borta från mat och dryck. Vilket blev från det jag vaknade fram till 11.30. Men då var jag i och för sig rätt komig. Så om någon träffade på mig i måndags och tyckte att jag betedde mig underligt, ja rentav oförskämt. Jag ber om ursäkt. Jag hade bara inte ätit.

Regalskeppet och fascinationen

Jag har alltid varit fascinerad av Regalskeppet Vasa. Nästan lite besatt faktiskt. Historien, människoödena, mystiken, lukten, tidsepoken, fynden och inte minst skeppet i sig självt - allt trollbinder mig. Ett tydligt barndomsminne är besöken på Wasavarvet. Ljudet av pumparna, skeppet så nära, de mycket människoliknande dockorna utplacerade på de olika däcken, lukterna.

När flytten till Vasamuseet förbereddes kunde jag inte besöka Vasa på ett par år, till min stora frustration. Och när sedan det nya museet öppnade och min väntan var över. Ja, jag var jag helt lyrisk. Jag såg till och med till att fixa ett specialarbete i skolan om Vasa - allt för få åka dit ofta.

Sedan barnen kom har jag inte varit där. Men jag har flera gånger tänkt att jag ska ta med mig barnen dit, men jag ville vänta in rätt ålder. Men i dag åkte vi - hela familjen. Och jag var faktiskt lite nervös på vägen dit. Hur skulle de reagera? Skulle de förstå storheten? Det kanske inte alls skulle uppleva det jag gör när jag är där?

Vi kastade oss direkt in i en nyligt påbörjad guidad tur, anpassad för barn. De hann inte ens ta av sig jackorna - än mindre se sig runt. Vi stannade framför en miniatyr av Vasa och guiden började berätta. När de samtidigt lyfte blicken och såg det majestätiska skeppet framför ögonen, nästan stammade Axel fram.
- Mamma, är det där på riktigt? Är det ett riktigt skepp vi ser? Wow!
Och i Tildas ögon såg jag en glöd tändas. En spänning, en kunskapsiver. När guiden slutat prata efter 40 minuter ville de veta mer. Och mer. Och mer. Resten av dagen har vi i princip bara pratat om en sak.
- Mamma, hur kunde det sjunka nu igen?
- När tog man upp skeppet?
- Vad hände med människorna ombord?
- Hur högt var Vasa?
- Kan vi åka tillbaka i morgon?

Och ja, jag är inte lite stolt :-).

Och nu blev det 100

Det här är mitt hundrade inlägg på bloggen - det känns roligt! Ännu roligare är det att få höra att det finns de som ser fram emot att läsa nya texter från mig. Åh, vad glad jag blir :-). Särskilt tack till mina trogna Älvsjö-läsare!

Alldeles för tidigt

Åh älskade kära vän. Vad jag är ledsen för att cancermonstret tagit din mamma. Alldeles för tidigt. Alla tankar till dig och dina nära.

Armbrott

Torsdag 00.27. Den rostbruna soffan i skinnimitation är hård och kall mot kroppen. Peter Jidhes Idol-röst från tv:n skapar en känsla av vanlighet. Fastän ändå inte. Jag drar i min tunna kofta i ett försök att få ut någon värme ur den. Men det hjälper inte och jag fortsätter att hacka tänder.

En och en halv timme tidigare såg jag Tilda sövas på operationsbordet. Omedelbart efter att ögonlocken blivit tunga och andhämtningen lugn, leddes jag vänligt men bestämt ut. Och här sitter jag nu. Väntar på besked. Alldeles ensam. Försöker att inte tänka. Har bara ett fokus. Att få tiden att gå.

Hon ramlade från en gunga i hög fart tidigare under dagen. Likt en trasdocka i luften - framlänges - tog hon emot hela tyngden med ena armen. Skriket efteråt. Smärtan i ansiktet.
- Den är av, armen är av!

Och sedan. Att få ner henne i Elviras vagn. När varje rörelse smärtar oerhört. 15-minuterspromenaden hem. Väntan hemma innan Anders kommit. Bära ner henne till bilen. Få in henne i bilstolen, på med bältet. Bärandes in på akuten. Väntan igen. Och till slut, fint omhändertagande. Äntligen riktig smärtlindring - efter nästan två timmar.

Men nu sitter jag här. Mitt i natten. Försöker att inte tänka på vad som kunde ha hänt. Försöker att inte tänka alls. För vad det smärtar i mig när barnen har smärta.

Och så kommer äntligen läkaren. Säger att operationen varit mer komplicerad än hon först trott. Men det har gått bra. Det har gått bra. Vad ord kan vara vackra.

Utrullat

Får lite panik när jag tänker på mängden papper som denna trebarnsfamilj gör av med. Inte nog med att det går åt enorma mängder för att torka allt från snor i ansiktet, yoghurt på stolen och ketchup i håret - vi har väldigt bra hjälp i miljöförstöringen av vår ettåring. Som i måndags morse.

Jag upptäcker att hushållspappret är slut. Igen. Går och hämtar två nya rullar, som ligger i en öppnad fyrpacks-förpackning. Passerar badrummet på väg till köket, där ett av barnen behöver hjälp. Ställer följaktligen ner pappret på golvet medan jag går in i badrummet. Under de två minuter jag är där lyckas Elvira få ur en av rullarna ur förpackningen och sedan rulla ut HELA hushållsrullen. Åh nej! Tar allt papper, viker det och lägger det på köksbänken, där det bildar en megahög.

Under tiden går Elvira in på toaletten där hon ägnar sig åt att rulla ut HELA toalettrullen. Nej igen! Medan jag försöker rulla tillbaka toapappret går hon ut i köket, hittar en låda som inte är helt stängd. I lådan en ny rulle, denna med plastpåsar. Behöver nog inte förklara vad som händer sedan...

Så förlåt oss skogen! Vi får låsa in allt papper (eller eventuellt ettåringen) och bara ta fram det vid särskilda behov. Men särskilda behov kan tyvärr vara rätt ofta...

Gungfly

5,7 procent. Tänkt vad en siffra kan skrämmas. Sorg i hjärtat. Vad ska hända nu?

Tack gode gud för pizza

Efter att ha varit på en hejdundrande bröllopsfest i går, är jag minst sagt mör i dag. En helsliten trebarnsmorsa med ständig sömnbrist pallar tydligen inte vin, drinkar och dans in på sen timme. Men det är det värt - för herregud vad kul jag har haft! Det är helt fantastiskt att få dansa loss, snacka och skratta utan att behöva oroa sig för barnen. För första gången har vi haft barnvakt till alla tre - tack kära J & N för hjälpen!

Men i dag. Gelé i knäna och bomull i huvudet. Matinspiration = 0. Så tack. Tack. Tack kära pizza för att du finns :-).

Och till sist tankar till mamma. Krya på dig.

Det verkliga monstret

Cancermonstret. Förgör, förstör, förvandlar, förtvinar, förminskar, försvagar, förhandlar aldrig, försvinner aldrig. Stick du stygga spöke.

Lite neråt och lite uppåt

Dagens minus
Medan jag rotade fram barnens regnkläder i hallen, hällde Elvira ut ett nytt paket Finax BranMüsli Jordgubb över bordet, stolen och golvet i köket. Det är inte klokt vad mycket innehållet ser ut när det inte längre är i paketet...

Hade lovat mig själv att inte bli arg på barnen för att de toksegar hela mornarna och inte alls gör som jag vill. Misslyckades...

Fick småspringa, eftersom barnen toksegat ..., i fullkomligt ösregn till skolan. Elvira skrek som en vettvilling eftersom hon inte gillar regnskyddet på vagnen. Fanns liksom inget alternativ...

Fick vänta utanför dagis i 30 minuter i fullkomligt ösregn. Tilda börjar skolan 8.15 och Axel får inte vara på dagis förrän 9, eftersom jag fortfarande är föräldraledig. 8.45 stod jag inte ut längre utan smög in Axel bland de andra barnen. Elvira skrek hela tiden som en vettvilling eftersom... ja, ni vet.

En tappad gummistövel på väg hem från lekparken på eftermiddagen.

Äcklig middagsmat.

Tilda vill aldrig somna.

Dagens plus
När jag kom hem efter lämningen på morgonen blev Elvira jätteglad när jag tog bort regnskyddet.

Efter två koppar kaffe och torra kläder kändes livet betydligt bättre.

En återfunnen gummistövel i lekparken.

De två äldsta barnen gillade maten.

De två yngsta barnen somnade snabbt.