Fotboll, fotboll, fotboll

- VARFÖR ÄR DET FOTBOLL PÅ TV OCH INTE SÅ SKA DET LÅTA!!!!?
Nej, det är inte alla som uppskattar att det vanliga fredagsmyset till "Så ska det låta" bytts ut mot fotbolls-VM. Tilda var milt sagt grymt besviken nu på kvällen. Anders försökte förbättra stämningen, genom att berätta att när hon var liten, tyckte att det var spännande att titta på fotboll och heja på Sverige.
- Fastän nu är ju så klart inte Sverige med.
- Va, är inte ens Sverige med!?
Nej, inte blev det bättre av den berättelsen...

Själv känner jag mig också rätt ointresserad av VM. Jag som ändå brukar uppskatta bra fotbollsmatcher när mycket står på spel. Men det är ju faktiskt bara så tråkigt att inte kunna heja på Sverige. Man vill ju ändå få leva lite på hoppet, åtminstone i början av VM. Tänka att, den här gången, ja den här gången, kanske det blir som den där fantastiska sommaren -94.

Men nu är ju som sagt chansen rökt direkt. Så jag, jag längtar tills VM är slut och alla sköna serier är tillbaka...

Lillasyster går och storasyster springer

Det har varit många anledningar till firande i helgen. Elvira som tog sina första steg för tre månader sedan har sedan stannat vid att just ta några steg. Men i fredags var det som om hon plötsligt tänkte "jag kan ju faktiskt gå". Och hon gick - runt, runt, runt i lägenheten. Och jag vet, jag är ju helt klart subjektiv i min bedömning, men är hon inte otroligt charmerande...?

Och på självaste nationaldagen - som sakta, sakta, sakta börjar kännas mer som just en nationaldag (även om jag fortfarande är sur på att pingsten försvunnit) - sprang Tilda för andra året i rad minimaran. Och det är stort. Det är pick-nick-förberedelser hemma. Det är den rätta tröjan, fjolårets minimara-tröja, som visar att det här har hon gjort förut. Det är nummerlapp på bröstet. Det är disco-dunkande uppvärmning på Östermalms IP fem minuter före start. Det är pirr i magen. Det är medalj efteråt och pick-nick med familjen. Det är folkfest.

Och även om Tilda fick håll strax efter start, kämpade hon på, med moster Jessica tryggt springandes bredvid. Och vid målgång i pampiga Stadion sprack hon upp i ett välförtjänt leende :-).

Trötthetsmos och sinnesstämning

Det är alltför lång tid mellan mina inlägg, men det är inte så lätt att ta sig tid till skrivandet. Sedan är det det här med sinnesstämningen också. Det måste helt enkelt kännas på ett speciellt sätt när jag ska sätta igång. Tanken måste få flöda lite fritt och för en trebarnsmorsa finns det mycket som pockar på uppmärksamhet - och tid till tankar är ett sällsynt inslag i vardagen.

I dag är jag rejält trött, riktigt mosig till och med. Alla barnen har varit hemma i dag och en tur till vårdcentralen har vi avverkat tillsammans. Men efter ett, för äldsta dottern minst sagt traumatiskt, stick i fingret konstaterades att penicillin inte behövs. Sushi, till Axels enorma glädje, och lekpark har vi också hunnit med. Men nu är vi hemma igen och efter flera timmars kämpande har jag fått Elvira att somna. Tilda pysslar i rummet och Axel slappar framför tv:n.

Och då kommer den. Stunden. Trötthetsmoset i huvudet hjälper till att komma i den rätta stämningen. Nu. Nu ska jag skriva.

Puuuhhh...

Fullmånen lyser mångata på Medelhavets salta vatten och vi firar lilltjejens första födelsedag - något hon givetvis är helt omedveten om själv. Och i går fyllde maken jämnt. Kommer ihåg för ett år sedan när värkarna satte igång. Det var nära att de fick dela födelsedag. Men nu är vi här på Rhodos och lever charterliv. Slöa dagar vid havet, lunch och middag på restaurang varje dag, någon som städar varje eftermiddag, tv-fritt, massor med glass, halvtaskiga viner, tsatsiki, tomater, souvlaki, stor balkong med utsikt över Medelhavet. Och jag andas ut...

Hemrullat

- JAG VILL HA KÖTTBULLAR I PÅSE OCH INTE DE DÄR STORA!!!
Åh shit, vad har jag gjort för fel? Jag vill inte att mina barn ska växa upp i tron att frysta tuggummibollar är så som köttbullar egentligen ser ut och smakar. Så jag står där, en försommarmåndag, och rullar mina egna köttbullar medan svetten lackar och ungarna skriker av hunger (och senare av besvikelse för att köttbullarna inte kommer från frysen). Ja, i ärlighetens namn är det främst sonen som föredrar det maskinproducerade. Äldsta dottern gillar hemlagat och gör sitt bästa för att brorsan ska äta mer av det som lagas.

Men min egna brist på vettiga argument ger sig till känna när jag hör mig själv säga.
- Fattar du inte att det är maskiner som gör köttbullarna från frysen!?
- Ja och de är säkert smutsiga! (hör jag dottern fylla i).
- Nej, de är inte smutsiga, men men men...
Ja, ni förstår. Vad ska man säga...? Och när minstingen tjongar iväg tallriken med det egenstompade moset och hemrullade bullarna och bara äter makaroner (som tillagats för att sonen skulle äta något av maten). Ja då blir jag åter rätt uppgiven.

Men så tänker jag återigen på den där nära kvinnliga släktingen som inte heller kunde säga S, men som nu är journalist. Ja, hon gillade också bara tuggummibollar från frysen (och de var inte ens ekologiska). Men om jag minns rätt, var det hon som stod där i julas och rullade egna köttbullar minsann :-).

Grus, matklägg och Pippitält

- Nu får du faktiskt vara lite trevligare.
Orden är Tildas och hon har så rätt. Usch vad sur, gnällig och irriterad jag har varit i veckan. Arg för att jag får sova för lite, för att barnen har varit sjuka, för att det aldrig blir nån vårvärme, för att det är för mycket grejer på för liten yta, för att det är ett bombnedslag i klädkammaren och att det därmed innebär livsfara att öppna dörren eftersom jag riskerar att få en flyttkartong eller pjäxbag i huvudet, för att det ligger grejer ööööööverallt, för att det är grus i hallen och matklägg på golvet, för att matbordet aldrig är avtorkat, för att tvätthögen aldrig aldrig aldrig minskar, för att barnen skriker, för att de aldrig somnar på kvällen, för att det alltid finns disk att ta hand om och för att jag krockar med ett Pippitält när jag rör mig från vardagsrummet till köket. Ge mig mer rock´n roll nu!!!

Så där. Nu känns det faktiskt lite bättre.

Lite het

Det var väldigt svårt att höra vad Axel sa i morse. Han väsde fram orden på ett mycket underligt sätt. När jag till slut blev irriterad och bad honom prata högre sa han.
- Jag är het (=hes).
- Jaha? Jag trodde att du mådde bra nu och kunde gå till dagis?
- Nej, nu har jag blivit väldigt het, så det går inte.
Jag sa att han kunde känna efter hur han mådde när vi ändå gick till dagis för att lämna Tilda.
- Mår du bra kan du ju stanna om du vill.
Men det var i en långsam takt han gick dit och väl framme ville han absolut inte stanna. På väg hemåt märkte jag snabbt en förändring i steget. Det började med några hoppla-steg som snabbt övergick i löpning. När vi kom hem slängde han sig på soffan med ett nöjt leende och sa.
- Kan man få en macka nu, tror du?