I väntan på tandfen

- Mamma det här är första gången jag åker skidor med en lös tand.
Min älskade lilla Tilda gjorde denna reflektion i backen tidigare i dag. Ja, det är stort det här med första lösa tanden och hon har ju rätt - aldrig tidigare har hon åkt skidor och samtidigt kunnat vicka på en tand med tungan. Under flera års tid har hon undrat när det egentligen kommer att bli dags - till slut har hon nog gett upp hoppet - men för ett par dagar sedan kunde vi konstatera att det tand-onda faktiskt berodde på en lös tand. Nu är svårigheten att kunna äta utan att det gör alltför ont. Livliga diskussioner pågår också med lillebror om hurvida tanden senare ska placeras i ett glas vatten eller under kudden - allt för att tandfen ska hitta den och förvandla den till en guldpeng. Rätt gulligt är det även om tandfe-kunskaperna garanterat kommer från nån Disneyfilm på tv...

Vem använder julfrimärken?

00:45 natten till den 22 december.
- Åh nej, fotografierna passar inte i korten.
Anders lät något trött när insåg att fotografierna på barnen var tvungna att klippas till för att passa i julkorten. Som vanligt var vi ute i sista stund med julhälsningarna. Om det skulle finnas en teoretisk chans att för dem att komma fram innan jul skulle de postas morgonen därpå. Det kändes enkelt när jag köpte kort, julstämpel och glittrig penna någon månad tidigare - nu skulle vi bara stämpla, skriva och limma. Men smarta som vi är väntade med att ta ett foto till kvällen den 21 och sedan skulle allt göras klart... Det hade ju så klart varit lättare med såna där färdigtryckta kort där man bara skriver under med namnen på familjen. Men har man en gång börjat med fotografier på sina små älsklingar kan man tidigast sluta när ungarna flyttat hemifrån. Medan Anders fixade med korten denna kväll höll jag på att slå in en miljon julklappar samtidigt som jag sprang runt och letade grejer som behövdes när vi skulle åka iväg dagen efter. Självklart hade inte alla julklappar inhandlats heller...

Tänker att jag nog aldrig använt julfrimärke på mina julkort. I sådana fall måste det varit långt innan jag fick barn. Nä, julfrimärke passar nog inte Anders och mina personligheter - alltså såna som vi har på något underligt sätt alltid för mycket att göra. Det mesta - för att inte säga allt - görs i sista sekund.
För vissa människor verkar allt "fixande" så himla lätt. Hur lyckas de med att ha vävda namlappar isydda i barnens kläder, baka pepparkakor på icke-Konsum-fusk-deg till luciafikat på dagis, bjuda på middag i ett välstädat hem utan att få huvudvärk, framkalla semesterbilder och sätta in i album och kanske det allra svåraste - skicka julkorten med julfrimärke...? För mig är det ett mysterium.

Men nu sitter jag här på julaftons kväll och pustar. Vi lyckades baxa hela familjen till julfirandet och julmaten har lagats och ätits (kan i och för sig inte ta på mig äran för tillagningen). Tomten har levererat snyggt inslagna paket. Och julkorten verkar ha letat sig fram till åtminstone några i bekantkskapskretsen redan den 23. Tjohej!

Monster och Mamma Mu

Barn drömmer ofta drömmar som är som hämtade ur värsta vuxen-skräck-filmer. Både Tilda och Axel har många gånger berättat historier som gör att kalla kårar sprider sig över hela kroppen. Jag känner mig ganska hjälplös som förälder när jag försöker trösta och lindra oron. Värst var det under den långa period då Axel inte förstod att drömmarna var just drömmar. En natt drömde han att vi åkt ifrån honom med bilen och han var väldigt arg på oss när han vaknade. Hur vi än försökte förklara gick det inte eftersom han var helt säker på att det hänt på riktigt. Snacka om att känna sig maktlös! Nu på senaste tiden har det varit mycket drömmar om att ramla ner isvakar (han skulle nog inte fått se Ice Age ändå...) blandat med de vanligt återkommande monstermardrömmarna. Så jag höll andan när Axel för någon dag sedan sa:
- Mamma vet du vad jag drömde i natt?
- Nej.
- Jag drömde att Mamma Mu kramade mig! Och det gjorde Kråkan också!
- Tack gode gud!

Djupsnö och julklappsköp

I värsta snöyran passade jag på att flänga runt hela stan på jakt efter julklappar. Det här med tajming är inte min grej... Jag pulsade fram med barnvagnen i snöblåsten som gjorde sikten till mjölk, medan mascaran bildade svarta ränder på kinderna (som om det spelar någon roll...). Men jag känner mig ändå helnöjd med dagen - strapatsfylld resa genom stan till trots. Förutom ett bottennapp på Bondelid vid Fridhemsplan där jag skulle hitta en kompletterande julklapp till Anders - förlåt systeryster för att jag lurade med dig dit! - blev det en del lyckade köp till barnen.

Förra året åkte jag till Toys r us i Kungenskurva och handlade - likt många andra stressade föräldrar - plastiga skräpleksaker i grälla färger. Ni vet sådana där leksaker som gärna innehåller någon fruktansvärd melodislinga eller motorljud som riskerar att omvandla den mest sansade människa till psykfall. Men inte i år inte. Nu valde jag istället Krabat på Folkungagatan. Lagom stort och klart överblickbart - vilket passar mig som får negativ puls av stora affärer - och bara jag och en annan kund i affären. Dessutom trevlig personal och ett bra urval av fina leksaker (nej, jag har inte fått betalt för dessa ord). Så trots att jag inte hann äta lunch och trots att jag fick dra två trötta barn på snow racer från dagis och samtidigt köra vagnen i djupsnö och bära julklappspåsar - känner jag mig nöjd. Och jag tänker inte klaga på snön - lika lite som jag klagar om det blir värmebölja på sommaren. Nej vintervitt gör allt vackrare. Det får mig att tänka på vintrarna när jag var liten när det alltid var tjockt med snö och vi åkte snow racer varje dag!

Mamma i tankarna

Sjunkande markörer innebär att mammas senaste cellgifter verkar och att medicinen äter på de små jävlarna i kroppen. Det känns fantastiskt roligt att höra efter månader av negativa besked. Det förra cellgiftet slutade att verka och tumörerna växte åter i storlek. Mamma har också lidit svårt att den tuffa värken i käken som beror på en nyupptäckt tumör där. I dag inleder hon strålbehandling mot den tumören. Mamma, om du läser detta - mina tankar är hos dig!

Och grannarna bara sover...

Varje kväll när jag ska gå och lägga mig inträffar följande:
Shit nu har 22-nyheterna börjat, jag borde redan ha gått och lagt mig vid det här laget med tanke på att jag ska amma 4-5 gånger (eller fler) i natt. Och grannarna mitt över (de med sneda stjärnan) har som vanligt kommit i säng 21:30. De går säkert och lägger sig så tidigt bara för att stressa mig.
22:01 Jag är ganska hungrig. Ska bara äta en tallrik yoghurt innan jag lägger mig.
22:02 Tittar in i kylen, ska precis ta fram yoghurten. Åh nej, Elvira skriker igen.
22:03 Ammar i fåtöljen framför nyheterna.
22:05 Ammar
22:20 Ammar
22:40 Ammar
22:59 Ammar - skit nu börjar det bli riktigt sent.
23:30 Ammar - har gett upp, blir ingen tidig kväll i kväll heller.
23:57 Lägger ner Elvira i sängen igen. Springer till köket eftersom jag vid det här laget inte kan tänka på något annat än min yoghurt. Känns som om jag kommer att svälta ihjäl under natten om jag inte får äta.
23:58 Äter samtidigt som jag hör att Elvira börjar vakna igen. Slänger i mig yoghurten och går in i badrummet får att borsta tänderna.
23:59 Hör hur Anders försöker lugna den vid det här laget galet uppjagade Viran som nu skriker i högan sky.
00:00 Ammar igen.
00:10 Ammar fortfarande
00:någonting. Har somnat medan jag ammar.

Slutsats: Det är min eviga hunger som ställer till det. Om jag hade gått och lagt mig första gången Elvira skrek hade jag somnat under amning klockan 22:någonting. Jag kanske kan skaffa några powerbars eller nåt att ha vid sängen...?

Snöns inverkan på humöret

Det var två mycket lyckliga barn som gick till dagis i morse.
-3 och snö verkar ha en positiv inverkan på humöret. Snälla gör denna vinter vit - allt blir så mycket enklare då. Axel trodde knappt det var sant när han kom ut för dörren.
- Va, så här mycket snö här!? Det är inte bara i Sälen det kan snöa!
Jag förstår honom med tanke på att det var snö här typ tre dagar hela förra vintern. Han glömde till och med att hans ben inte fungerar när han går till dagis (han måste alltid åka på ståbrädan eftersom han säger att hans ben inte kan gå hela långa vägen...). Men den här dagen sprang och skuttade han utan - i alla fall synliga - tecken på benskador. Och till och med morgonsura mamman log :-)