Skolan och tårarna

Stora tjejen har börjat i skolan. Vad stort det är på alla sätt. All förväntan, längtan, oro, undran. Och vad många minnen det väcker i mig från min egen skolgång. Några positiva, många tunga.

Och en tuff start fick hon min stora, lilla, tjej. Som ensam tjej från sin dagisavdelning, kom hon till en klass, där många av tjejerna redan kände tryggheten i att känna varandra. Första dagen, när barnen bildade en ring sittandes på golvet i klassrummet, var det ingen som satte sig bredvid. Det blev en lucka åt båda håll. Och på kvällen kom tårarna. Och kvällen därpå likaså.

Men hon är så tuff min tjej. Ingen är som hon. Tredje dagen, när jag kom för att hämta, sa hon de förlösande orden.
- Mamma, i dag har jag fått en ny kompis.
Och då kom mina tårar.

Nystart

Hur gör man för att komma igång efter ett så här långt blogg-uppehåll? Det är lite svårt (och säkert inte heller intressant) att sammanfatta en hel sommar. Men jag har hört från en nära bekant att nya blogg-inlägg efterfrågas, vilket självklart gör mig glad :-). Nej, det enda rätta är väl bara att slänga sig ut och börja om på nytt!

Gästfrihet

Sol, små grodorna, pick-nick, gästfrihet, massor av barn, lite kyligt i skuggan, många skratt, bad, god mat, snapsvisor, regnstänk, många samtal, mygg, fantastiska människor, vänskap. En underbar midsommarhelg.

Sick-sack

I eftermiddags gick jag och barnen till en insjö i närheten av där vi bor. Eller rättare sagt barnen cyklade och jag halvsprang efter med vagnen, i ett löjligt försök att hålla jämna steg. Ja jädrans vad det går undan nu när de cyklar. Förra året fick jag tjata på Axel att han skulle trampa på mer, för att han åtminstone skulle nå krypfart. Men det var då det. Nu kör han i någon slags sick-sack-racer-stil, han kör så snabbt han orkar, och korsar samtidigt både cykelvägen och gångvägen. Huvaligen!

Eftersom jag blev helt kallsvettig när jag såg andra cyklister väja för Sick-Sack-Axel, bad jag barnen att cykla på gångvägen och inte cykelvägen, men då blev Tilda skitsur.
- Fy vad orättvist! Barn har faktiskt samma rätt som vuxna att cykla på cykelbanan!

Ja herregud. Jag får nog lägga ut ett varningsmeddelande på facebook nästa gång vi tar en långtur...

Fotboll, fotboll, fotboll

- VARFÖR ÄR DET FOTBOLL PÅ TV OCH INTE SÅ SKA DET LÅTA!!!!?
Nej, det är inte alla som uppskattar att det vanliga fredagsmyset till "Så ska det låta" bytts ut mot fotbolls-VM. Tilda var milt sagt grymt besviken nu på kvällen. Anders försökte förbättra stämningen, genom att berätta att när hon var liten, tyckte att det var spännande att titta på fotboll och heja på Sverige.
- Fastän nu är ju så klart inte Sverige med.
- Va, är inte ens Sverige med!?
Nej, inte blev det bättre av den berättelsen...

Själv känner jag mig också rätt ointresserad av VM. Jag som ändå brukar uppskatta bra fotbollsmatcher när mycket står på spel. Men det är ju faktiskt bara så tråkigt att inte kunna heja på Sverige. Man vill ju ändå få leva lite på hoppet, åtminstone i början av VM. Tänka att, den här gången, ja den här gången, kanske det blir som den där fantastiska sommaren -94.

Men nu är ju som sagt chansen rökt direkt. Så jag, jag längtar tills VM är slut och alla sköna serier är tillbaka...

Lillasyster går och storasyster springer

Det har varit många anledningar till firande i helgen. Elvira som tog sina första steg för tre månader sedan har sedan stannat vid att just ta några steg. Men i fredags var det som om hon plötsligt tänkte "jag kan ju faktiskt gå". Och hon gick - runt, runt, runt i lägenheten. Och jag vet, jag är ju helt klart subjektiv i min bedömning, men är hon inte otroligt charmerande...?

Och på självaste nationaldagen - som sakta, sakta, sakta börjar kännas mer som just en nationaldag (även om jag fortfarande är sur på att pingsten försvunnit) - sprang Tilda för andra året i rad minimaran. Och det är stort. Det är pick-nick-förberedelser hemma. Det är den rätta tröjan, fjolårets minimara-tröja, som visar att det här har hon gjort förut. Det är nummerlapp på bröstet. Det är disco-dunkande uppvärmning på Östermalms IP fem minuter före start. Det är pirr i magen. Det är medalj efteråt och pick-nick med familjen. Det är folkfest.

Och även om Tilda fick håll strax efter start, kämpade hon på, med moster Jessica tryggt springandes bredvid. Och vid målgång i pampiga Stadion sprack hon upp i ett välförtjänt leende :-).

Trötthetsmos och sinnesstämning

Det är alltför lång tid mellan mina inlägg, men det är inte så lätt att ta sig tid till skrivandet. Sedan är det det här med sinnesstämningen också. Det måste helt enkelt kännas på ett speciellt sätt när jag ska sätta igång. Tanken måste få flöda lite fritt och för en trebarnsmorsa finns det mycket som pockar på uppmärksamhet - och tid till tankar är ett sällsynt inslag i vardagen.

I dag är jag rejält trött, riktigt mosig till och med. Alla barnen har varit hemma i dag och en tur till vårdcentralen har vi avverkat tillsammans. Men efter ett, för äldsta dottern minst sagt traumatiskt, stick i fingret konstaterades att penicillin inte behövs. Sushi, till Axels enorma glädje, och lekpark har vi också hunnit med. Men nu är vi hemma igen och efter flera timmars kämpande har jag fått Elvira att somna. Tilda pysslar i rummet och Axel slappar framför tv:n.

Och då kommer den. Stunden. Trötthetsmoset i huvudet hjälper till att komma i den rätta stämningen. Nu. Nu ska jag skriva.