Förtvivlan

Denna fruktansvärda sjukdom. Så vackert skrivet om det ohyggliga. Jag har inga ord.
http://annajansson73.blogspot.com/

Säg hej eller le åtminstone

"Tut tut!!" Rösten lät bestämd men hade ett barnsligt tonläge. Jag vänder mig och ser en av tremammorna - alltså en som precis som jag är mammaledig - men har äldre barn på dagis som hämtas klockan tre. Jag hade råkat stanna till någon sekund framför stentrappan upp till dagis eftersom jag precis skulle skicka iväg ett sms. För att (som alltid) utnyttja tiden maximalt hade jag promenerat hemifrån med ena handen dragandes vagnen och den andra tryckandes på mobilknapparna. Men uppför trappan behövdes två händer, därav det mikrosnabba stoppet. Men va f-n "Tut tut"!? Säger man så till en annan vuxen människa? "Ursäkta" är väl ett normalt tilltal? Och varför pratar hon till mig som ett barn? Känner att jag blir råirriterad över att hon genast vill att jag ska baxa bort min vagn (det är massor av knöggel bestående av snö och is på platsen) för att släppa fram henne och hennes vagn. Och när jag går där uppför trappan - omedelbart efter henne - undrar jag över varför hon låtsas som att hon inte vet vem jag är. Flera gånger i veckan träffar jag henne vid hämtningar och lämningar. Men ändå viker hon av med blicken när vi möts - aldrig ett "hej" eller ens ett leende. Nej, jag börjar blir mer och mer irriterad över denna stil, som som märks lite överallt. Förra helgen var vi på värdshuset och hotellet Grythyttan, några mil norr om Örebro, för att fira svärfars födelsedag. Vi är mitt ute i bushen på det här lilla hotellet med ett fåtal gäster. Men på morgonen vid frukostbuffén är det ingen som hälsar med ett "God morgon" eller ens en artig nick. Mig veterligen vore det otänkbart i de flesta europeiska städer. Varför är vi svenska så förbaskat oartiga?

Grattis Axel fyra år!

Älskade Axel fyller fyra år i dag! Otroligt nog vaknade vi före honom i morse och kunde väcka honom med skönsång (eller ja, kanske aningen falsk) och presenter. Men det var inte förrän kusin Elsa ringde och grattade som polletten föll ner och han förstod att det faktiskt var i dag som han fyller.
- Va? Är jag fyra år nu? Ja, jag har faktiskt blivit lite större!

Nytt rekord

Rekord! I natt sov Elvira i sin egen säng från 21 i går kväll till klockan var 3. Herregud det är ju hela sex timmar! Det tidigare rekordet låg på tre. Om inte Axel vaknat några gånger hade jag kunnat sova flera timmar i sträck där på natten. Men hur som helst - det finns hopp! Jag tänker stilla på rådet jag fick på bvc när Elvira var några månader gammal. "Du vet väl att hon inte behöver äta på natten längre?". Jo tjena. Jag skulle vilja se den bvc-tant som tog striden med Viran på natten när hon är så där ursinnigt hungrig. Jag har lyckats dra ut på tiden mellan matningarna - och i natt gick det ju hela sex timmar - men när hon vaknade då vid tre skrek hon som besatt tills hon fick en flaska välling. Och på nolltid tömde hon hela. Tänker på vad den danska psykologen Jesper Juul sagt. "Behandla barnen som du behandlar en annan vuxen". Lika lite som man skulle neka någon vuxen att äta när han/hon är hungrig. "Nej, ska du verkligen äta det där äpplet? Vi åt ju mat nyligen." Lika lite skulle man ge denna vuxna person guldstjärnor för att denna varit duktig och ätit upp allt på tallriken...

PS. Heja, heja alla (och en extra tanke till Niklas) som sliter i längdspåren mellan Sälen och Mora i dag. Tänk att något som ser så lätt ut på tv kan vara så svårt... DS.

Ge mig svettvärme!

Streptokock-uslingen verkar hålla mig i fast grepp - andra halsflussen fick jag efter två veckors uppehåll med penicillinet. Fy satan vad ont det gör! Nu några dagar in på kuren börjar det kännas bättre men fortfarande är jag sjukt trött. Den här veckan bjuder även på skrällhosta (Axel), ögoninflammation och förkylning (Tilda) samt magproblem (Elvira). Världens bästa norska fick även ställa in sitt besök till oss på grund av sönderhostat revben. Och vi som har längtat så. Nää, vad är det med den här vintern? Jag vill ha riktig svettvärme nu! Jag vill gå i shorts och linne och ändå svettas i skuggan. Jag vill klaga på att det är för varmt i stan och längta ut i skärgården. Jag vill sippa rosé och käka grillat. Jag vill köpa så många glassar till barnen att de tröttnar. Och jag vill bada, bada bada. Känna varmt vatten som omsluter kroppen. Hur långt kan det vara kvar?

Usel

I morse kände jag mig utan tvekan som världens sämsta förälder. Efter en stökig natt där Elvira sovit oroligt vaknade jag framåt småtimmarna av ett högt skrik. Det tog en mikrodels sekund för mig att inse att hon ramlat ner från vår säng. Jag kastade mig ner efter henne, tog upp henne i min famn och vyssjade och tröstade tills hon kom till ro. Själv svimfärdigt trött efter avsaknad av sammanhängande sömn slumrade jag till efter en stund. När Axel kom in till oss vid sjutiden frågande han förvånat varför Elvira hade lera i ansiktet. Åh stackars stackars Elvira hade störtdykt med näsan ner i golvet och blött en hel del näsblod. Dagen efter är jag full av förebråelser. Jag borde ha kollat henne noggrannare efter fallet och inte nöjt mig med att hon slutade skrika snabbt. Jag borde inte ha låtit henne somna utan hållit henne vaken ett tag. Men jag är inte riktigt mig själv när jag aldrig får sova... Och vad gör man när det enda stället hon vill sova på är hos oss? Spjälsängar för vuxna är nog sällsynta.

Benproblem

- Jag orkar inte gå heeeeela vägen till dagis!
Vi har nästan tappat rutinerna på morgonen, barnen och jag. Fler dagar de senaste månaderna har spenderats hemma än på dagis när vintersjukdomarna avlöst varandra. Men i morse hörde jag den där mycket bekanta meningen igen. Så här säger Axel varje gång vi är på väg till dagis och det sker alltid efter - och nu överdriver jag inte - tre (tre!) meter. Vi hinner aldrig ens passera nästa port på gatan 20 meter bort. Det han vill är att få åka på ståbrädan, vilket jag tycker är lagom kul så här i djupsnön. Och ja, han är snart fyra år och han kan mycket väl gå till dagis. Och nej, det är inget fel på hans ben (vilket han själv bedyrar).

Men vad gör man? Jag har verkligen på alla sätt försökt få honom att gå själv. Jag har försökt med hoppsa-steg - han tröttnar efter tio meter (fruktansvärt jobbigt när man drar vagn också...) . Vi har lekt att vi åker slalom - funkar i kanske femton meter. Jag har testat att springa jättefort med vagnen och låtsats att jag inte hör när han ber mig sakta ner - funkar 20 meter. Jag har helt enkelt sagt att "i dag går vi till dagis, det kommer att gå jättebra" - funkade hela vägen, men Tilda blev j-vligt förbannad eftersom det tog tre timmar och tre miljoner övertalningar att komma fram. Jag har "glömt" ståbrädan hemma - funkade 0 meter (efter en tiominuters-gråtattack bar jag honom på ryggen.). Men vad är det som gör fyraåringar så extremt trötta...? När han var ett år häpnade alla över att han kunde gå hur långt som helst. Men nu - ja han åker ståbräda ALLA dagar HELA vägen...

PS. Grattiskramar till min syster yster Jessie - 25 år i dag! DS.