Flipp Flopp

Gjorde en blixtvisit till stan, för att leta efter klänning till bröllopet jag ska gå på nästa helg. Jag har kommit på att det kan gå att gå i affärer med lilltjejen, om jag håller ett riktigt högt tempo hela tiden. Små boutiquer går därför bort, eftersom det är svårt att småjogga där - nej lite yta är vad som krävs. Begav mig därför till NK, där jag sällan är annars, eftersom jag aldrig känt att jag smälter in bland alla uppsnofsade människor. Men nu hade jag inte så mycket att välja på då jag insett att de flesta affärer får in festkläder lagom till nyår - och då har tåget gått, så att säga.

Efter att gått på - eller snarare sprungit på - några nitar i bland de första klädmärkena, där högst ordinära klänningar kostade 8000 pix, hittade jag en klänning på DAY i helt rätt färg. Och genom russintricket, alltså sticka till Viran ett russinpaket, lyckades jag också prova klänningen. Och ja, allt kändes så rätt. En grönskimrande sammetsklänning med lite ärm och tungt fall känns läcker. Och så slipper jag frysa också, för fy tusan vad det kan vara kallt på ett bröllop.

Mer än nöjd över min effektivitet och mitt köp åkte jag för att hämta barnen. Och Tilda som älskar kläder och festkläder i synnerhet, upptäckte genast NK-påsen och ville därför omedelbart ta sig hem för att se vad jag köpt. Men minen när jag drog upp klänningen från påsen och satte på mig den var väldigt talande, varpå hon utbrast.
- Men mamma, det ser ut som ett nattlinne!

Och när jag sedan ser mig själv i spegeln inser jag att hon har helt rätt. Ja, jag skulle vilja sträcka mig till att säga att klänningen ser ut som en korsning mellan ett nattlinne, och min velourbyxdress som jag hade när jag var fem. Men hur i hela friden kan något som kändes så kanon i en provhytt på NK bli värsta floppen hemma? Borde nog ta med dottern till affären nästa gång och lyssna mindre på ivrigt påhejande butikspersonal, som säkert har värsting-provision...

Lärarproffs

Glad, upprymd, positivt överraskad. Tänk att det kan kännas så efter ett föräldramöte i skolan. Proffsiga, engagerade, omtänksamma lärare, som med humor och värme beskrev verksamheten. Det är inte alls som när jag gick i skolan. Jag är så lycklig.

Tandagnissel

Rätt sänkt av en dunderförkylning som nu passerat alla i familjen (ja maken fick nog en mild släng). Och jag som skulle börja träna innan höstförkylningarna börjar avlösa varandra. Nej jag snörvlade mig igenom helgen och på söndageftermiddagen åkte jag dessutom på en illamåendeattack, med blixtrande huvudvärk och frossa, som varade i 12 timmar. Rätt mysko. Men så fort jag blir frisk från det här så...

Sonen har svårt att somna om inte någon sitter bredvid på sängkanten. Och ibland har han stört omöjligt att ligga still och slappna av. Ett tag gnisslade han även tänder vid läggningen, något som fick i alla fall mig, att få fullkomlig panik. Det där ljudet är fruktansvärt och skapar ilningar i hela kroppen. Och det är då , ja det är då, de där tomma hoten ploppar ut ur munnen snabbare än blixten.
- Gör du så där ramlar alla dina tänder ut!
Svaret utan ett spår av oro.
- Wow, undrar hur många pengar jag får från tandfen då?

Skolan och tårarna

Stora tjejen har börjat i skolan. Vad stort det är på alla sätt. All förväntan, längtan, oro, undran. Och vad många minnen det väcker i mig från min egen skolgång. Några positiva, många tunga.

Och en tuff start fick hon min stora, lilla, tjej. Som ensam tjej från sin dagisavdelning, kom hon till en klass, där många av tjejerna redan kände tryggheten i att känna varandra. Första dagen, när barnen bildade en ring sittandes på golvet i klassrummet, var det ingen som satte sig bredvid. Det blev en lucka åt båda håll. Och på kvällen kom tårarna. Och kvällen därpå likaså.

Men hon är så tuff min tjej. Ingen är som hon. Tredje dagen, när jag kom för att hämta, sa hon de förlösande orden.
- Mamma, i dag har jag fått en ny kompis.
Och då kom mina tårar.

Nystart

Hur gör man för att komma igång efter ett så här långt blogg-uppehåll? Det är lite svårt (och säkert inte heller intressant) att sammanfatta en hel sommar. Men jag har hört från en nära bekant att nya blogg-inlägg efterfrågas, vilket självklart gör mig glad :-). Nej, det enda rätta är väl bara att slänga sig ut och börja om på nytt!

Gästfrihet

Sol, små grodorna, pick-nick, gästfrihet, massor av barn, lite kyligt i skuggan, många skratt, bad, god mat, snapsvisor, regnstänk, många samtal, mygg, fantastiska människor, vänskap. En underbar midsommarhelg.

Sick-sack

I eftermiddags gick jag och barnen till en insjö i närheten av där vi bor. Eller rättare sagt barnen cyklade och jag halvsprang efter med vagnen, i ett löjligt försök att hålla jämna steg. Ja jädrans vad det går undan nu när de cyklar. Förra året fick jag tjata på Axel att han skulle trampa på mer, för att han åtminstone skulle nå krypfart. Men det var då det. Nu kör han i någon slags sick-sack-racer-stil, han kör så snabbt han orkar, och korsar samtidigt både cykelvägen och gångvägen. Huvaligen!

Eftersom jag blev helt kallsvettig när jag såg andra cyklister väja för Sick-Sack-Axel, bad jag barnen att cykla på gångvägen och inte cykelvägen, men då blev Tilda skitsur.
- Fy vad orättvist! Barn har faktiskt samma rätt som vuxna att cykla på cykelbanan!

Ja herregud. Jag får nog lägga ut ett varningsmeddelande på facebook nästa gång vi tar en långtur...