Vill inte se

"Katastrofen övergår mänskligt förstånd" "Barnen skalvets offer". Bakom tidningarnas katastrofrubriker anar jag det oerhörda lidande för människorna på Haiti efter den stora jordbävningen i tisdags.
- Vi tror att omkring två miljoner barn kan få känslomässiga skador som följer dem livet ut, säger en representant på Rädda Barnen.
När FN-högkvarteret, som byggts för att klara jordbävningar, föll ihop som ett korthus inser jag att det inte kan finnas något kvar av alla de kåkstäder och dåligt byggda hus som befann sig ännu närmre skalvets epicentrum. Bilderna som kavlas ut är ohyggliga. Kan inte, vill inte ta in allt jag läser och ser. Det är för hemskt. Skänker en slant till Unicef men känslan av vanmakt och västvärldens skuld sitter som en sten i bröstet.

Artificiella solstrålar

Aldrig har jag väl längtat så mycket till värmen som nu. Min värsting-månad är annars november, när allt är grått, mörkt och allt som oftast superslaskigt. Jag brukar må bättre i januari när ljuset sakta återkommer och det nya året inletts. Men nu, nej det är fortfarande för tungt. Jag gillar snö och riktig vinter men det känns som den här stränga kylan har gått hårt åt barnen. Sjukdomarna avlöser varandra och Tilda har haft jobbigt med luftrören sedan november. Elvira stackarn har fått torrhetseksem över hela kroppen och Axel verkar återigen hängig. Jag börjar bli så desperat att jag längtansfullt sneglar åt Birka Paradise-annonsen i tidningen. För 450 kronor per timme (plus själva resan) kan familjen hänga vid poolen under den artificiella solen. Plötsligt glömmer jag att jag ogillar båtresor i mörka, kalla vatten och förtränger att "soldäck" troligtvis är överfullt av gapiga föräldrar som hyssjar åt vilda snoriga ungar.

Men det som värmer i kylan är samtalet från mamma. Medicinen äter på cancerjävlarna.

Bara nitton kvar

I lördags ramlade så Tildas första tand äntligen ut. Ja, jag vet att det är gammal skåpmat - mamma publicerade det redan samma dag på sin blogg. Men jag har upptäckt att semester för mig = noll tid till blogginlägg. Tanden trillade i alla fall ut av sig själv och landade på badrumsgolvet. Jag insåg tidigt att jag själv på intet sätt kunde påverka när den verkligen skulle lossna, eftersom Tilda väldigt bestämt sa nej till all typ av vickning. Ett tag fick jag en sån extrem lust att bara rycka till i tanden och jag sa till och med att min mamma gjorde just så (kan vara en efterkonstruktion...). Men herregud vad den tjejen kan vara bestämd - ingen fick röra!

Men till slut var alltså tanden ute och tandfen kom och lämnade två guldpengar - något Tilda innerligt önskat, så att hon kunde ge en till lillebror. Min generösa tjej! Hon är nu väldigt stolt över gluggen och tycker att hon redan ser ut som en sexåring, fastän hon inte fyller förrän nästa månad! Allt kunde ha varit frid och fröjd, men så var det ju bara en liten detalj som jag blev påmind om i morse.
- Mamma, det gör ont i tanden bredvid gluggen. Den kanske har blivit lös nu?
Javisst ja, bara nitton tänder kvar att tappa...

Stinkbomb

- Men vad är det som luktar?
När vi kom hem efter två och en halv veckas bortavaro slog en minst sagt äcklig lukt emot oss när vi öppnade lägenhetsdörren. Jag trodde först att totalt uttorkade hyacinter kunde ge ifrån sig en oangenäm odör - och särskilt gott luktade de inte - men den riktiga boven låg i brödkorgen. Blä! Anders tror att det gröna kan ha varit nån slags baguette eller frallor... Bredvid detta oigenkännliga bröd låg en Lingongrova i toppskick - helt utan mögelangrepp. Måste se till att hitta ett nytt favoritbröd till Axel...

Schlip, schlip

- Jag ka inke pata schom vanligt efterschom jag ha en lösch tand - schlip, schlip.
Så lät det från Tilda i förra veckan. Det där sista var ljudet från när hon försökte få undan saliv utan att komma åt tungan med tanden. Efter några dagar var tanden så lös att jag tänkte att nu trillar den ut vilken sekund som helst - men inte! Det verkar snare som tanden har satt fast sig igen (kan den det?) och nu är den bara så där jobbigt lös igen - alltså så där så att allt blir svårt att äta och det gör ont när hon kommer åt den med tungan. Till och med Axel börjar undra om tandfen någonsin kommer att dyka upp...

Tanden har fått extra mycket fokus de senaste dagarna eftersom vi tvingats vara inomhus på grund av förkylning, hosta och feber. Det är så klassiskt - mycket jobb inför jul och sedan träffa släkt och vänner för att fira helgerna. När vi därefter ska varva ner och umgås i bara familjen kommer sjukdomarna som, ja - ett brev på posten. Men det är småpotatis i sammanhanget. Mamma har kämpat som f-n den senaste tiden. Efter strålbehandlingen mot tumören i käken fick hon blåsor och sår i hela munnen - en tydligen vanlig biverkning som ingen berättat om före behandlingen... Under flera dagar kunde hon varken prata eller äta. Åh mamma, hur mycket ska du behöva stå ut med? Jävla, jävla sjukdom.

Dragen

Vaknade i går av tisslande från Tildas säng. Axel hade krupit upp till henne och nu låg de och filosoferade. Hörde Axel säga:
- Elvira är verkligen gullig.
- Jaaa.
- Men hon drar mig ofta i håret.
- Ja det gör hon på mig också. Men Axel när du var liten drog du mig i håret på samma sätt. Jag har alltså blivit mer dragen än du!

Bara så dagen efter

Mycket firande har det varit på sistone. Det började redan helgen innan jul med tjuvstart och minijulafton (som inte var särskilt mini med tanke på att jultomten dök upp redan då och hade med sig mååånga paket). Detta följt av riktiga julafton med ännu en tomte och fler paket och sedan alla andra juldagar och därefter i går en lyckad nyårsafton. Sälen, riktig vinter, nära vänner, många barn, skön stämning - det är så jag vill ha det. Under dagen när vi höll på med förberedelserna fick jag en sån härlig lyckokänsla. Jag gillar att det blir lite rörigt - men utan stress - och att alla hjälps åt. Eller alla och alla - själv vek jag nog bara servetter och tände ljus... Men som tur var fanns det andra som gjorde desto mer. Och i dag är det bara så... dagen efter. Och det är så skönt! (Även om jag saknar några av vännerna som fick åka hem tidigare än tänkt). Efter pulkaåkning på tomten och schyssta oxfilérester till lunch slappar barnen till tecknat. Hoppas, hoppas, hoppas de somnar på mindre än en timmes nattning i kväll (och att jag själv håller mig vaken). Så jag får frossa i snacks, godis och skräptv!