Telefon-tanten

Rätt eländigt känns det just nu - det måste jag bara säga. Efter många veckor - ja till och med månader - med sjuka barn känns det tungt. Det är alltid någon i familjen som är sjuk och jag har varit inomhus i nästan en månad i sträck. Oron för mamma är alltid närvarande. Och så i helgen blev jag själv sjuk igen. Jag fick så fruktansvärt ont i halsen i fredags kväll och på söndagkvällen var halsondan lika intensiv. Det riktigt bultade i halsen och när jag var tvungen att svälja var jag tvungen att "ta sats" och stålsätta mig. "Nu gör jag det". Efter ett besök på närakuten sent i går kväll fick jag konstaterat halsfluss och har nu påbörjat en penicillinkur.

När jag ringde närakuten vid 17-tiden på kvällen ville jag boka tider till så många som möjligt i familjen, för att kolla om vi alla fått halsfluss. Men kvinnan som svarar i telefon sa att hon omöjligt kunde boka in så många tider eftersom jag ringde så sent (de stänger 22) och de hade dessutom bara en läkare i tjänst. Nej, jag fick EN tid tilldelad mig som jag på nåder kunde dela med ett av barnen. "Trots att det belastar en redan överbelastad doktor", som hon sa. Och min vana trogen tackade jag och la på. Men efter en stund tänkte jag- vad fasen! Om det nu är halsfluss kanske alla har det och då måste jag åka dit med resten av barnen i morgon igen. Det kan ju inte ta många sekunder att i alla fall titta i halsen på tre personer till. Så jag ringde tillbaka. Och efter mycket om och men - och efter att jag själv brustit ut i tårar, trött och sjuk - fick vi så tider till tre personer. Men hela familjen åkte dit och väl inne hos läkaren frågade han vilka som skulle undersökas.
- Helst alla, men det fanns bara tre tider.
Han muttrade något ohörbart och sa sedan att det inte vara några problem att kolla alla, vilket också var gjort några minuter senare. Och skönt nog konstaterades att det bara var jag som hade halsfluss.

Men varför, varför, varför ska man behöva slåss med trötta problemorienterade tanter i telefon? När vi kom till närakuten befann sig två personer i sällskap i väntrummet som inväntade ett provsvar och efter oss kom ytterligare en patient. Sedan var det helt tomt - och då var det ändå en hel timme kvar till stängning. Jag undrar om telefontanterna förstår vilken skada de gör? Inte bara den huvudvärk de ger stackars patienter men också hur de påverkar bilden av närakuten - de är ju första intrycket, ansiktet utåt. Och vad har vi som patienter egentligen för "vårdval"? Inte blir det bättre för att vi väljer en annan närakut med samma trötta inställning...

Äntligen på isen

På vintern åker vi slalom så fort möjlighet ges - det här med skridskoåkning har därför kommit i skymundan. Men Tilda, som gillar nya utmaningar, har länge velat lära sig. Förra februari fick hon ett par skridskor i födelsedagspresent - men eftersom fjolårets Stockholmsvinter bestod i mestadels +5 och regn - hade skridskoisarna förvandlats till plaskpölar. Först förra helgen blev det äntligen dags för premiärtur. Men trots att det var mycket svårare än hon trott - och trots att det redan vid första fallet gjorde rejält ont i rumpan - gav hon inte upp. Hon bara fortsatte och fortsatte -vilken fighter hon är min lilla tjej!

Drömmar om sol

- Mamma jag vill inte vara sjuk längre.
Axel var uppgiven i går kväll när han var på väg i säng. En tredje feberomgången sedan nyår är inte kul för någon. Samtidigt är jag så tacksam över mina i övrigt friska barn - alla har inte sådan tur. Men vad är det med den här vintern som gör att det känns så tungt? Sneglar på resor till solen och drömmer mig bort. För 26 tusen pix kan vi ta familjen till ett sparesort på Kanarieöarna i mars. Ska nog köpa mig en trisslott i dag...

Outtröttlig

Snabb som en vessla, outtröttlig som en duracellkanin och envis som sin far - Elvira kommer långt med dessa egenskaper. När diskmaskinsluckan öppnas är hon där inom tre sekunder - oavsett var i lägenheten hon befinner sig - och då har man precis hunnit plocka i EN gaffel. Jag förstår inte att matrestskladdiga tallrikar är roligare än en proppfull back med plingande, prasslande och sjungande leksaker i alla dess mönster och färger. Hon har en enda leksak som hon gillar, en tuggring som gnisslar när hon gnager på den, och den kan sysselsätta henne i säkert två minuter. Eftersom hon ständigt är i rörelse är det ingen som vet om hon lärt sig att sitta och jag kan därför förstå Axels förvåning när han för en stund sedan hittade Elvira sittandes (!) bitandes på älsklingstuggringen.
- Kolla mamma, hon sitter!?

När vi vid 24-tiden på kvällen - som vanligt på tok för sent - äntligen kommit i säng passar hon ofta på att piggna till. Och det är då duracellakninen vaknar. Hon kryper och klättrar runt i sängen och över oss i en aldrig sinande energisk iver. Aldrig hade jag trott att det skulle göra så ont att ha en bebis - jo att föda fram den så klart - men inte att en snart åttamånadersbebis kunde åsamka sådan fysisk smärta. Som när hon där i klättertagen får tag i en hårslinga i nacken med sina småkladdiga fingrar och drar allt hon orkar. Eller när hon ställer sig upp och håller balansen genom att borra in naglarna i min kind - ja då gör det ont på riktigt. Och samtidigt är jag så svimfärdigt trött att jag ger vad som helst för att sova - men duracellkaninens batteri tar aldrig slut...

Trångt

180 cm/5=36 cm = utrymme i bredd i sängen per familjemedlem. Vi har för närvarande tre nattvandrande barn - ja en får väl räknas som krypande - som kommer till oss varje natt. Eftersom barnen är betydligt mindre än oss vuxna skulle man ju kunna hoppas att detta på något sätt skulle korrelera med platsen de tar i sängen. Men icke! Ett barn på drygt en meter- som ser rätt liten ut ståendes- som sedan lägger sig på tvären i sängen har ju redan tagit mer än halva utrymmet. Och två till som gör på samma sätt - ja ni fattar... Och även om barnen hållit sig till sina 36 centimeter så inser man snabbt att 36 centimeter inte ens räcker till en inte alltför axelbred tjej som jag själv. I går natt vaknade jag dessutom av att utrymmet på längden förkortats avsevärt - jag fick helt enkelt inte plats med benen längre. I min mitt halvkomiga tillstånd var jag nära att bara knuffa till det som låg i vägen för att få räta på benen - tills jag insåg att det var maken som lagt sig i fotänden i ett desperat försök att sno åt sig lite space...

Färdigkalasat

Det har redan börjat. Strumpbyxor i rosa och lila har bytts ut mot svarta eller jeansfärgade tights. Gulliga toppar med söta figurer har kastats till förmån för coola tröjor med glamor-glittrigt mönster. Kvaliteten på skor mäts inte i värme och vattentäthet - det ska vara höga skaft och äkta skinn. Mer och mer tid spenderas på egna rummet dit nyfikna småsyskon förvägras inträde. Och nu senast - det är slut på kalas för att fira födelsedagen. Nu är det DISCO som gäller. På LOKAL. Bästa kompisen hade sitt i söndags och nu är det bara några veckor tills Tilda ska fira sin sexårsdag. På väg till dagis i morse försökte jag säga att det går jättebra att ha disco hemma också. Som svar fick jag en mördande blick och efter det var det färdigsnackat...

Ficklampans användningsområden

Axel är bekymrad över att tulpanerna - som inhandlades för några dagar sedan som ett sätt att täcka upp för borttagna tomtar och efter-semestern-döda blommor - redan ser lite vissna ut. Men alltså tulpaner - jag vet inte hur man får dem att hålla mer än några dagar. Jag tar bort en bit av stjälken och fyller på med nytt kallt vatten emellanåt, men inte hjälper det. Men Axel sa i morse:
- Mamma det räcker inte med vatten för att blommorna ska må bra. De behöver ljus också. Vänta lite, jag har en idé.
På bilden: Axel med ficklampan i högsta hugg. Min smarta lilla kille.